Facebook noscript imageReplik: Demokratiernas arsenal är en idé från kalla kriget
Hoppa till innehållet

Replik: Demokratiernas arsenal är en idé från kalla kriget

Ukrainas billiga FPV-drönare visar enligt honom vad konkurrens och decentraliserad anskaffning kan åstadkomma. Foto: Privat/АрміяInform, CC BY 4.0.
Ukrainas billiga FPV-drönare visar enligt honom vad konkurrens och decentraliserad anskaffning kan åstadkomma. Foto: Privat/АрміяInform, CC BY 4.0.

Alexander Bard och Jakob Sjölander har rätt i att försvarsindustrin måste växa. Men deras tilltro till statlig styrning är otidsenlig – en drönare behöver inte upphandlas som en ubåt, skriver Hugo Hobring.

Alexander Bard och Jakob Sjölander argumenterar i Bulletin för att Sverige ska bli demokratiernas arsenal. Jag delar deras övertygelse om att svensk försvarsindustri måste expandera kraftigt. Industripolitiken, den nya säkerhetsordningen och Europas återindustrialisering blir det kommande decenniets kanske viktigaste politiska frågor. Men deras debattartikel andas kalla kriget.

Problemet är inte ambitionen, utan föreställningen om hur industriell och militär makt skapas. Under kalla kriget byggde Sverige en försvarsindustri anpassad till den militära alliansfriheten. Staten och ett fåtal industrijättar utvecklade nationella vapensystem för ett nationellt försvar. Det var rationellt då. Men Sverige är inte längre alliansfritt, och försvarsindustrin är inte längre densamma.

De stora nationella försvarskoncernerna, Europas så kallade national champions, utmanas av en ny generation försvarsstartups. Innovation inom autonoma system, sensorer och elektronisk krigföring sker allt oftare utanför de etablerade industrijättarna. Den industriella makten blir mer distribuerad, samtidigt som behovet av militär integration ökar.

Mot denna bakgrund framstår Bard och Sjölanders tilltro till statlig styrning som otidsenlig. Varför ska staten välja morgondagens industriella vinnare när vi knappt vet vilka teknologier som kommer att dominera morgondagens slagfält?

Se på Ukraina. Som Timbro beskriver i rapporten Marknaden försvarar Ukraina har decentraliserad materielanskaffning, konkurrens och förbandens inflytande över inköpen bidragit till en imponerande innovationskraft. Företagen konkurrerar om att lösa militära problem, inte om att övertyga politiker om sin strategiska betydelse.

Samtidigt måste försvarsproduktionen växa dramatiskt, både i takt och skala. Det kräver långsiktiga beställningar, investeringar och i vissa fall statliga kreditgarantier. Här har Bard och Sjölander rätt. Men staten måste kunna garantera efterfrågan utan att garantera enskilda företags marknadsandelar.

Dessutom återstår en fråga: vem ska köpa alla svenska vapen? Om varje europeiskt land vill bli demokratiernas arsenal förstärker vi den industriella fragmentering som redan hämmar Europas militära förmåga.

Sverige bör i stället driva på för gemensam europeisk materielanskaffning inom ramen för Natos försvarsplanering. Samtidigt måste FMV:s ambition om snabbare anskaffning omsättas i större handlingsutrymme för förbanden.

På strategisk nivå behöver vi mer samordning. På taktisk nivå behöver vi mer decentralisering. En drönare behöver inte upphandlas som en ubåt.

Europas återindustrialisering får inte bli en subventionskapplöpning mellan nationella industrijättar. Vi behöver större produktionsserier, industriell arbetsdelning och en marknad där nya företag kan växa. Att svenska företag blir oumbärliga i våra allierades vapensystem kan dessutom ge Sverige större strategiskt inflytande än ännu ett nationellt prestigeprojekt.

Sverige ska producera mer, snabbare och i betydligt större skala. Men vi ska inte bygga morgondagens försvarsindustri efter gårdagens säkerhetsordning.

Hugo Hobring
Krigsvetare