Det grova gängvåldet har spridit sig från Frankrikes största städer – och poliser är återkommande måltavlor. Problemen med segregation som städer som Paris, Marseille och Lyon brottats med under en längre tid återfinns nu även i småstäder som tidigare varit förskonade. Något som seglat upp som en brännande fråga i det stundande presidentvalet, skriver journalisten och Frankrikeexperten Chris Forsne i en gästkrönika.
Idag lever vi sida vid sida men jag fruktar den dag då vi står ansikte mot ansikte.
Orden var den franske inrikesministern Gérard Collombs då han avgick för tre år sedan.
I dag, med fem månader till det franska presidentvalet, sägs öppet att Frankrike befinner sig där. Våldet har spridits från Paris, Lyon och Marseille ut till småstäder landet runt.
I lilla Alençon, 20 mil väster om Paris och mest känd för sin spetstillverkning, överfölls polis och brandkår med ett bombardemang av tunga fyrverkeripjäser när man gick in för att gripa ett par knarkhandlare. I Angoulème, en tidigare lugn stad i västra Frankrike och berömd för sitt museum för tecknade serier, lever invånarna i skräck för gäng, ofta beväpnade, som rånar, våldtar och kör så kallade rodeos, vansinnesfärder på motorcykel mitt i staden. Kommunen har på sin hemsida satt upp en lista med olika telefonnummer dit man ska ringa om man blivit våldtagen, rånad, utsatt för misshandel...
Från andra städer kommer nu allt fler rapporter om ensamma poliser som misshandlas av gäng.
I den franska presidentvalsdebatten som nu startar har inte köpkraften, de skenande elpriserna eller fiskekriget med Storbritannien hamnat i centrum. Utan just våldet. Våldet som öppet sägs ha ett klart samband med den omfattande invandringen, oftast från muslimska kulturer.
Hela stadsdelar benämns nu öppet som ”Les territoires perdus de la République”, det vill säga republikens förlorade områden. Stadsdelar där sharia har övertagit fransk lagstiftning, där kvinnor inte längre kan gå i kjol och högklackat. Inte kan sätta sig på kaféer och narkotikan flödar.
Det här har pågått länge i Frankrike och de etablerade politikerna anklagas för att ha försökt tiga ihjäl problemen.
Men på samma sätt som man under klimattoppmötet i Glasgow talat om att klockan är fem i tolv sägs det nu öppet i Frankrike att klockan är fem i tolv för det franska samhället, den franska kulturen, det franska folket – och egentligen hela det kristna såväl som sekulära Europa.
