Saad Khiralla: Brödraskapets ”konstitution” krockar med demokratin (3/4)
Muslimska brödraskapet kallar Koranen sin konstitution. Men flera verser om demokrati, kvinnor, icke-muslimer och avfall från islam krockar med rättsstatens principer om de görs till lag, skriver Mohamed Saad Khiralla.
Efter att ha gått igenom Muslimska brödraskapets ideologiska rötter, dess grundare Hassan al-Bannas texter och några av rörelsens ideologiska grundvalar, kommer vi nu till själva Korantexten inför läsaren, inte minst eftersom en av rörelsens viktigaste paroller är: ”Koranen är vår konstitution”.
Vi ska diskutera de verser som är relevanta för rörelsens projekts inställning till själva demokratin, till icke-muslimer (exempelvis judar och kristna), till kvinnor och till individuella friheter (straffet för den som lämnar islam), samt till tillämpningen av sharia, jihad och idén om kalifatet.
Syftet här är inte att beröva någon rätten att tro eller ha en övertygelse, utan att granska de texter som ett politiskt projekt kan stödja sig på när det strävar efter att styra samhället i religionens namn. Vad säger dessa verser, och hur kan de användas för att bygga en stat och styra dess medborgares angelägenheter?
Jag kommer att nöja mig med endast en vers av de tiotals verser som är kopplade till var och en av dessa frågor. Jag upprepar: tiotals verser, inte bara några få.
För det första: Demokratin och källan till makt och lagstiftning
Vi börjar med demokratin eftersom den utgör kärnan i den fråga som behandlas i denna artikelserie. Frågan handlar inte enbart om att nå makten genom valurnorna, utan om i vilken utsträckning Muslimska brödraskapet tror på folkets suveränitet och dess rätt att stifta lagar, välja makthavare och utkräva ansvar av dem. Eller ställer rörelsen en ideologisk referensram över medborgarnas vilja?
För att tydliggöra denna motsättning till demokratins själva kärna lägger vi fram en koranvers som berör maktens källa och gränserna för människors befogenhet att lagstifta.
Vers: Sura al-Ma’ida (Den himmelska måltiden), vers 44
”Vi har uppenbarat Tora med vägledning och ljus. Profeterna, som underkastade sig Guds vilja, dömde på dess grundval mellan dem som bekände den judiska tron och [så gjorde] deras skriftlärda och rabbiner, eftersom de hade anförtrotts att vaka över det som Gud hade uppenbarat och vittnade [om dess sanning]. Frukta således inte människorna! Frukta Mig! Och sälj inte Mina budskap för en ynklig slant! De som inte dömer i enlighet med vad Gud har uppenbarat, de är [i sanning] förnekare.”
Vad versen visar: Versen knyter dömandet till det som Gud har uppenbarat. Detta står i motsättning till demokratins kärna om det används som grund för att införa en bindande religiös referensram som står över folkets vilja och begränsar de folkvalda representanternas rätt att stifta lagar och ändra lagstiftningen.
För det andra: Icke-muslimer, exempelvis judar och kristna
Den demokratiska rättsstaten bygger på fullständig jämlikhet mellan medborgarna, oavsett deras trosuppfattningar och religiösa tillhörighet. Men vad händer när en politisk organisation strävar efter att underordna staten och samhället under en religiös referensram som skiljer människor åt på grundval av tro och otro?
För att förstå riskerna med att omvandla trosmässiga föreställningar till politiska och juridiska regler stannar vi inför följande vers.
Vers: Sura at-Tawba (Ånger), vers 30
”Judarna säger: ’Esra, Guds son’, medan de kristna säger: ’Kristus, Guds son’. Detta kommer över deras läppar och då säger de efter vad [andra] förnekare av sanningen har sagt före dem. Guds förbannelse över dem! Hur förvirrade är inte deras begrepp!”
Vad versen visar: Versen innehåller ett uttryckligt avståndstagande på trosmässig grund från föreställningar som tillskrivs judar och kristna, och använder ett starkt uttryck för att fördöma dem. Den politiska risken uppstår när denna trosmässiga skillnad förvandlas till en grund för att kategorisera medborgare eller inskränka deras rättigheter, i stället för att betrakta dem som jämlika inför lagen oavsett trosuppfattning.
För det tredje: Kvinnan och lika rättigheter
Den demokratiska rättsstaten bygger på jämlikhet mellan kvinnor och män när det gäller rättigheter och skyldigheter. Samtidigt väcker vissa religiösa bestämmelser, om de omvandlas till bindande lagstiftning, grundläggande frågor om denna jämlikhet.
Vers: Sura an-Nisa (Kvinnorna), vers 34
”Männen skall ha ansvar för och omsorg om kvinnorna med [den styrka och] de andra företräden som Gud har gett dem, och i egenskap av [kvinnornas] försörjare.”
Vad versen visar: Versen fastställer mannens ställning som ansvarig för kvinnan inom ramen för äktenskapsrelationen. Den väcker frågan om en konflikt med principen om jämlikhet uppstår om detta ansvar omvandlas till en rättslig princip som ger mannen en generell maktställning över kvinnan.
För det fjärde: Individuella friheter och rätten att lämna islam
Rätten till trosfrihet och att byta religion hör till de grundläggande rättigheterna i en demokratisk rättsstat. Den traditionella rättslärans syn på apostasi sätter emellertid denna frihet i en grundläggande konflikt, när en muslims utträde ur islam betraktas som grund för ett världsligt straff.
Här framträder frågan om hur denna uppfattning kan förenas med principen om samvetsfrihet, genom följande text.
Vers: Sura an-Nisa (Kvinnorna), vers 89
”Om de återgår [till sin tidigare hållning], grip dem och döda dem, var ni än finner dem.”
Vad versen visar: Versen väcker frågan om förhållandet mellan en förändrad religiös ståndpunkt och ett straff som ska verkställas, vilket förvandlar personen till ett ”framtida mordoffer” som bara väntar på att bli dödad.
Jag stannar här och kommer att fortsätta med de frågor jag har nämnt i den fjärde och sista artikeln i denna serie.
Läs mer:
Saad Khiralla: Jag såg Muslimska brödraskapet ta makten i Egypten (1/4)
Saad Khiralla: Brödraskapets egna texter avslöjar målet (2/4)
