Som ni vet firas den internationella minnesdagen för Förintelsens offer den 27 januari varje år, i enlighet med FN:s generalförsamlings resolution 60/7, antagen den 1 november 2005. Minnesdagen uppmärksammades för första gången år 2006.

Valet av detta datum, den 27 januari, gjordes för att hedra minnet av befrielsen av det nazistiska koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau år 1945.

För några dagar sedan inföll årets minnesdag, och dessförinnan hade jag mottagit en generös inbjudan att närvara från en av de svensk-israeliska organisationerna. Sedan flera år tillbaka deltar jag regelbundet i denna ceremoni, eftersom den utgör ett tillfälle till eftertanke och till att minnas de fasor som ägde rum, fasor ur vilka man kan dra lärdomar och insikter.

När jag satt i Malmö synagoga och lyssnade till ett anförande av Lene Fischermann, den yngsta dottern till Birgit Krasnik Fischermann, som endast sju år gammal anlände till Malmö med en av de vita bussarna. Hon räddades tillsammans med sin familj efter 18 månader i koncentrationslägret Theresienstadt.

I dag är Birgit 87 år gammal och bosatt i Danmark. Lene växte upp i ett judiskt sammanhang i Köpenhamn, studerade bland annat vid den judiska skolan i staden och har arbetat professionellt som coach och yrkesrådgivare. (Ovanstående presentation är hämtad ur programbladet).

I det ögonblicket dök en trängande fråga upp i mitt medvetande, en fråga jag vill dela med er genom denna artikel: Hur många länder i Mellanöstern uppmärksammar Förintelsens minnesdag? Hur många stater i denna region har klarat eller ens försöker klara detta djupt mänskliga test?

Svaret är chockerande: Det finns inget land i Mellanöstern, förutom Israel, som uppmärksammar denna minnesdag eller ens vill minnas vad som skedde. Sex miljoner judar mördades kallblodigt i ett av de mest fruktansvärda brotten i modern historia. Utöver judarna mördade nazisterna även andra grupper, däribland romer och personer med funktionsnedsättning. Andra grupper, såsom homosexuella och politiska motståndare, fängslades och fick sina rättigheter kränkta.

Denna glömska är ett rungande, fullständigt sammanbrott. Än mer allvarligt är att detta sker trots att det finns gällande fredsavtal: Det egyptisk-israeliska fredsavtalet, som undertecknades i Washington den 26 mars 1979 efter Camp David-avtalet 1978, Wadi Araba-avtalet, fredsavtalet mellan Hashemitiska kungadömet Jordanien och Israel, undertecknat den 26 oktober 1994, samt Abraham-avtalen mellan Israel och Förenade Arabemiraten, Bahrain, Sudan och Marocko.

Detta innebär att det, i praktiken, finns fred mellan Israel och sex länder i regionen. Trots detta finns ett institutionaliserat hat mot Israel och judar kvar i dessa länder. För ärlighetens och rättvisans skull bör det dock sägas att Förenade Arabemiraten och Marocko arbetar målmedvetet och seriöst för att förankra freden på folklig nivå mellan sina samhällen och det israeliska samhället, i ett verkligt försök att övervinna det giftiga arvet av hat och förnekelse.

Frågan förblir öppen, utan artighet och utan försköning: Kommer minnesdagen för Förintelsens offer år 2027 att bevisa att ett eller flera länder i Mellanöstern har lyckats klara detta mänskliga test? Jag hoppas och önskar.