Saad Khiralla: När religionen blir ett projekt för expansion

De europeiska samhällena genomgår omfattande demografiska förändringar, där migration, fertilitet och en åldrande befolkning samverkar och omformar kontinentens sociala, kulturella och politiska struktur. Men en fråga framstår för mig som ännu mer angelägen: Vad händer när dessa förändringar sammanfaller med religiösa föreställningar där migration och fortplantning betraktas som en del av religionens förpliktelser och historiska uppdrag?

Här används begreppet ”demografisk jihad” för att beskriva hur migration och barnafödande kan utnyttjas inom ett ideologiskt projekt som syftar till att förändra maktbalansen i samhällen, utan att nödvändigtvis tillgripa militära konfrontationer.

En nödvändig inledning

För att förstå frågan måste vi återvända till de föreställningar om migration och fortplantning som har etablerats i det muslimska kollektiva medvetandet. Samtidigt måste vi skilja mellan religiösa texter och deras olika tolkningar, mellan individer som utövar sin tro privat och organisationer som omvandlar religion till ett politiskt projekt.

Migrationen är en grundläggande händelse i islams historia. Den inleddes när Muhammed och hans anhängare lämnade Mecka för Medina och kom historiskt att förknippas med framväxten av en religiös och politisk makt.

I Koranen står det: ”De som tror och de som har utvandrat och kämpat för Guds sak” (2:218). I en annan vers heter det: ”Den som utvandrar för Guds sak skall finna många tillflyktsorter på jorden och rikliga möjligheter” (4:100).

När det gäller styret hänvisar islamistiska rörelser till verser som ”Döm därför mellan dem enligt vad Gud har uppenbarat” (5:49), för att legitimera projekt som syftar till att upprätta en religiös stat eller återupprätta kalifatet.

Barnafödande har också en framträdande ställning i den islamiska traditionen. Detta framgår bland annat av en hadith där Muhammed uppmanar: ”Gift er med kärleksfulla och fruktsamma kvinnor, för genom ert stora antal kommer jag att överträffa andra folk.”

Frågan blir då: Vad händer om dessa religiösa referenser i vissa miljöer förvandlas från personliga övertygelser till verktyg för att skapa ett framtida demografiskt övertag?

Tre möten i Sverige

Under en kurs i svenska frågade en arabisk kurskamrat mig hur många barn jag hade. Jag berättade att jag hade två, en pojke och en flicka. Han verkade förvånad.

Jag förklarade min syn på familjeplanering, innan han överraskade mig med att berätta att han själv hade nio barn: fem pojkar och fyra flickor!

Tre av dem var födda innan han kom till Sverige. Hans fru hade fött ytterligare sex barn här.

När jag frågade varför, svarade han ungefär: ”Som Gud har sagt och hans sändebud har föreskrivit.”

Jag skämtade: ”Då är din fru nästan ständigt gravid, med en paus då och då!”

Vi skrattade, men våra grundläggande meningsskiljaktigheter bestod.

Senare, efter terrorattackerna den 7 oktober 2023, träffade jag honom av en slump i en butik. Jag upplevde att ett osynligt avstånd hade uppstått mellan oss.

En fråga fortsatte att förfölja mig: Vilka föreställningar kommer denna far till nio barn att föra vidare till sina barn?

Den andra händelsen utspelade sig vid en fiskeplats i Malmö, där jag hamnade i en diskussion med en man som beskrev migration och barnafödande som en väg till att förändra Sveriges framtid.

Han sade ungefär följande:

”Svenskarna är gamla och skaffar inte många barn, medan vi förökar oss som Gud och hans sändebud har befallt. Med tiden kommer vi att bli en majoritet. Då förändras maktförhållandena i samhället och vi kan göra vad vi vill.”

Just detta uttalande avslöjar en politisk föreställning om fortplantning som går långt utöver den naturliga önskan att bilda familj.

Den tredje händelsen inträffade på en svensk buss. Där såg jag en somalisk familj bestående av två föräldrar och sex barn. Fyra av barnen var flickor som bar khimar, en huvud- och överkroppstäckande slöja. Den yngsta var omkring sex år.

Denna iakttagelse bevisar i sig inte att det finns något politiskt projekt. Men den väckte återigen mina frågor om uppfostran, gränserna för individuella val och hur religiösa föreställningar förs vidare mellan generationer.

En preliminär slutsats

Dessa enskilda händelser får inte förvandlas till generella omdömen om hela grupper. Men de får mig att ifrågasätta förhållandet mellan religiös övertygelse, uppfostran och fortplantning, särskilt när ett stort befolkningsantal framställs som en väg till politisk makt.

Därför blir övergången från personliga erfarenheter till statistik en nödvändighet, inte en lyx.

Vad säger då de demografiska studierna om Europas framtid? Handlar det om en naturlig befolkningsförändring, eller försöker vissa rörelser utnyttja utvecklingen politiskt?

Det är vad jag kommer att undersöka i nästa artikel.