Saad Khiralla: Vad kan Sverige göra för Bashan?

Från konferensen ”Bashan i Paris” till Stockholm och Bryssel: Det är dags för Sverige att gå från att vara en åskådare till att bli en europeisk stat som inom EU intar en tydlig hållning till Bashanfolkets rätt till självbestämmande.

Det kan verka oklart för vissa läsare. Nåväl, jag ska förklara de exakta detaljerna i några rader i min artikel.

Kanske vet inte alla att minoriteterna i Mellanöstern är fullständigt utsatta och att de med jämna mellanrum utsätts för fruktansvärda övergrepp: mord, kidnappningar, plundring, bränder i bostäder och egendom, brutala handlingar, våldtäkter, förolämpningar och systematisk förnedring.

Jag talar om kristna, kurder, ahwazier, amazigher, assyrier, syrianer, kaldéer, alawiter och andra. Och på senare tid om det som händer druserna, särskilt Bashans invånare, eller det som tidigare kallades ”det syriska al-Suwayda”.

Innan detta namn försvinner ur det kollektiva minnet och blir en del av det förflutna, samtidigt som namnet ”Bashan” återtas.

Våldet sommaren 2025

Efter att ”Ahmed al-Sharaa”, eller ”Abu Mohammed al-Julani”, och hans följeslagare hade tagit makten i Damaskus, bröt den 12 juli 2025 väpnade strider ut mellan väpnade grupper ur den drusiska befolkningen och krigare från beduinstammar i al-Suwayda-provinsen och dess omgivningar, på initiativ av al-Sharaa och på hans order.

Striderna spred sig, och säkerhetsstyrkor som tillhörde de facto-regeringen ingrep för att stoppa konflikten. Därmed utvecklades striderna till ett våldsamt, blodigt och fruktansvärt dödande.

Det finns knappast något i brottens register som al-Sharaas styrkor inte begick mot ”Bashans invånare”.

Folkmordsliknande handlingar med uppsåt ledde till att hundratals druser från Bashan dödades och ett stort antal skadades. Flickor och kvinnor utsattes för våldtäkter. Dussintals människor kidnappades, däribland barn och män. Dessutom brändes tiotals byar och hundratals bostäder och annan egendom, som också plundrades och förstördes, enligt vad som dokumenterats i FN- och människorättsrapporter.

Det som har dolts av dessa brott, och det som ännu inte har kunnat dokumenteras, kan vara betydligt mer omfattande.

Om det inte hade varit för den humanitära israeliska interventionen, när Israels försvarsmakt satte stopp för dessa styrkor, skulle vi i dag ha talat om en fullständig utplåning av befolkningen, samtidigt som den ”arabiska och muslimska tystnaden” utgör medverkan och skam i sin värsta form.

Tystnaden var ett godkännande av blodsutgjutelsen och av allt det som begicks mot dem. ”Det hände, och jag säger det helt öppet: eftersom de inte är muslimer, låt dem då gå till helvetet.”

Konferensen i Paris

För några dagar sedan stod jag i Frankrike som representant för Ideological Defense Institute vid konferensen ”Bashan i Paris”, som arrangerades av AIDPAC för att uppmärksamma ettårsdagen av tillkännagivandet av projektet för Bashans självständighet. Jag hade fått en vänlig inbjudan av minister Ayoob Kara, global president för American International Druze Public Affairs Council (AIDPAC), som är en drivande kraft bakom projektet för Bashans självständighet och reser runt i världen för att föra fram drusernas sak i Syrien till internationella forum. Institutet gav också, med stor uppskattning, sitt godkännande till mitt deltagande.

Mitt deltagande var inte bara närvaro vid en politisk konferens.

Jag var där eftersom jag tror att vissa frågor inte får förbli begränsade till konferenssalar, och att det som händer i Mellanöstern inte kan nå västvärlden i form av lösryckta bilder och allmänna diplomatiska uttalanden för att sedan försvinna ur minnet.

Bashans sak förtjänar att höras, förtjänar att diskuteras och framför allt förtjänar att européerna får frågan: Vad tänker ni göra?

Våldet i juli 2025 ledde till dödade och skadade, omfattande förstörelse och massflykt. FN:s och europeiska bedömningar pekar på att omkring 200 000 människor tvingades på flykt, medan tiotusentals fortfarande inte kunde återvända till sina hem och byar som hade bränts ner.

Men detta är inte siffror i rapporter.

Bakom varje siffra finns en människa.

En familj.

Ett barn.

Ett hem.

En mamma och en pappa som inte vet när de kan återvända till platsen där de föddes.

Vi talar om ett samhälle med hundratusentals människor och om ett land med sin egen historia, sitt minne och sin särprägel. Dess invånare har ställts inför en existentiell fråga: Hur ska de kunna garantera sin säkerhet och sin framtid efter allt som har hänt?

Kravet på Sverige

Offrets identitet får inte bli en anledning till tystnad. Och det är just här jag vänder mig till Sverige.

Jag kräver, först och främst av humanitära skäl, att Sverige gör skyddet av Bashans invånare och förhindrandet av en upprepning av tragedin till en del av sin europeiska hållning gentemot Syrien, och att Sverige verkar för en seriös diskussion om Bashans invånares rätt att ha en verklig röst när det gäller att avgöra regionens framtid.

Om Sverige säger att religiösa och etniska minoriteters rättigheter i Syrien måste respekteras, är den enkla frågan: Vad betyder det i praktiken för Bashans invånare?

Vänta inte på en ny flyktingvåg för att minnas Bashan.

Lyssna till dess invånare, skydda civilbefolkningen, dokumentera brotten, kräv ansvarsutkrävande och låt regionens invånare själva ha rätt att bestämma sin framtid.

Hur rätt hade inte den andlige drusiske ledaren Sheikh Hikmat al-Hajri när han krävde ”fullständig självständighet” och förespråkade bildandet av en självständig enhet som garanterar Bashans invånare säkerhet och värdighet. För den som inte känner honom är han den andlige ledaren för den drusiska befolkningen i Syrien och en av de främsta rösterna för Bashans invånares rättigheter och framtid. En hyllning till honom när han inifrån utkämpar en storslagen kamp som kommande generationer kommer att studera och som det kommer att skrivas hela volymer om.

En hyllning till Bashans ståndaktiga invånare, som står emot terrorister som törstar efter blodspillan, förstörelse och ödeläggelse, de som representerar en makt som bara ser världen i en enda färg och vars perspektiv endast rymmer en enda riktning, i enlighet med dess ideologi och övertygelser; medan den som är annorlunda är ”ett pågående projekt för övergrepp”.

Den fria världen måste inse att det ”sociala kontrakt” som påtvingats i Mellanöstern mellan auktoritära regimer och minoriteter inte längre kan accepteras. Detta kontrakt har endast lett till orättvisa, förtryck och övergrepp. Det är dags att förändra detta, och det så snart som möjligt, och att erkänna folkens och olika samhällsgruppers rätt att bestämma över sina egna öden, genom lösningar som garanterar dem säkerhet, värdighet och frihet.

Låt början vara Bashan.