Sandström: Huliganer i Paris – rödgrön röra i Sverige

Vad är det som händer i Sverige och Europa? Jag upphör inte att förvånas. Okej, jag är till åren kommen och antagligen fast i äldre värderingsmönster. Men jag följer svenska och utländska medier noga. Anser mig därför – rätt eller fel – som hyfsat välunderrättad. Min slutsats blir att den politiska utvecklingen i vår världsdel haltar sig fram – eller snarare bakåt.

Politiska partier har sedan länge funnits i många nationer med de mest skiftande åsikter – hur man än mäter från vänster till höger eller enligt GAL-TAN. Så de dogmer som presenteras känns inte särskilt mycket nyare idag jämfört med min ungdom. Det måste vara något annat.

Det politiska samtalet var i min ungdom mer öppet i den meningen att rader av olika pregnanta stridsfrågor stod under debatt. På så vis blev politiken mer konfrontativ i en kedja av sakfrågor. Umgänget var mer artigt, men samtidigt mer tydligt i kritiken. Till bilden hörde att mediernas hederskodex var en annan. Journalister skulle rapportera kritiskt sakligt, men förväntades att i stor utsträckning avstå från egna politiska värderingar av partiernas lösningar. Ytterligare en mycket viktig förutsättning var socialdemokratins omfattande maktposition genom rader av val inom stat och kommun. Det var okej att kritisera dem, men de bestämde lika fullt.

Nu är det inte längre så, även om S-ledare inte tycks ha förstått vad som skett. Den politiska splittringen är stor – inte bara i Sverige utan även i Europeiska unionen, som i åratal tillförts omfattande maktresurser från vår riksdag, som i sin tur kraftigt fått sitt inflytande reducerat. Svenska politiker ser med andra ord nu hur politiska lösningar genomtvingas från Bryssel – många gånger med absurt innehåll. Det är klart att det nationella politiska samtalet på så vis reducerats. Småfrågor återstår förstås att diskutera och dessa blåses med andra ord upp. Åtta partier slåss på så vis om ordet – inte om politikens innehåll. Ändå ökar splittringen.

En viktig förklaring i sammanhanget är decennier med framväxt av en gemensam vänsterliberal svensk politik, som närmast omfattar sex eller sju av partierna i riksdagen. Den är i sin tur en följd av tidsandan – sossar som backar, EU som tar för sig, krig i Ukraina, en megaloman Trump osv. Vänsterliberalismens hjärta – dess credo – är de globala drömmarnas politik. Kritiska fakta, och politikens utfall, underordnas visionen om drömmarnas samhälle. Gränser öppnas, EU:s federalism tolereras, bidragen flödar osv utan ett djuplodande kritiskt samtal om de effekter som uppkommer genom invandring, brottslighet, skolstök, utanförskap, arbetslöshet för nyanlända mm.

Det kanske mest viktiga i sammanhanget är hur Sverige liksom västvärlden under lång tid utvecklats till mediesamhällen. Det är nu mediehus och journalister som talar om vad som är bra eller dålig politik. Och svaret är vänsterliberalism, dvs samhällselitens åsikter om den drömvärld jag nyss skissat.

Jag menar att denna vänsterliberalism skapat en rödgrön röra. Den som vågar kritisera drömpolitiken – och dristar sig till att kritisera dess dysfunktionalitet – framställs som samhällets fiende. I Paris tar journalister parti för det uppror som medför våldsamma skador på egendom och liv. Svepskälet är svaga resurser till franska skolor i förorterna. Men i realiteten är det vänsters starka organisationer, invandrare och huliganer som driver upproret i egna intressen. En politik av drömmar som bara ska expandera.

Något liknande sker i Sverige. Här har medierna länge pekat ut Socialdemokraterna som vinnare i höstens val. Stor glädje och tårtkalas har presenterats av svenska journalister. Detta trots att majoriteten svenskar faktiskt valt en borgerligt sinnad politik. Splittringen framställs som svår, särskilt som det nya politiska samtalet lockat fram egendomliga röda linjer av olika slag.

Om gammelmedierna agerat som i min ungdom – och inte lagt sig i nationens val av sakpolitik – hade Sverige varit ett bättre land. I Frankrikes fall är saken mer komplex. Här har länge vänsterliberaler från Paris styrt och ställt över förvånade medborgare från landsorten. Nationen har extremt tydligt levt över sina tillgångar. Vänsterns liberaler har nämligen prioriterat kortare arbetstid, sjukförmåner och pensioner – inte skolorna i förorterna.