Krig pågår i Ukraina. Stor ekonomisk och politisk oro råder i Europas stornationer. I såväl Frankrike som Storbrittanien har den politiska klassen utfärdat löften om välfärd som är svåra att infria. Vidare vägrar USA:s president att ta avstånd från Putin. Allt pekar på att vår världsdel står inför gigantiska problem.

I detta krisläge fortsätter EU sitt federala regleringsvansinne. Byråkratin tröskar på. Och EU-parlamentets politiska lekstuga rullar vidare. Det ena förslaget till regeländringar avlöser det andra. 705 parlamentsledamöter från 27 nationer drar åt olika politiska håll. Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen försöker genom uttalanden – än hit och än dit – lappa över bristerna i EU:s slarvbygge.

Varje klok människa inser att Europa måste hålla samman i orostider. Maximal kraft och resurser måste satsas på försvaret mot Ryssland. Samtidigt måste EU:s mångåriga svaga ekonomiska konkurrenskraft åtgärdas. Trots att kriserna staplas på varandra – eller kanske just därför – agerar ledarna för unionens stater som sömngångare. Credot är mer av samma federalism och ekonomiska regleringsinferno.

Jag är gammal och må vara fyrkantig i mitt tänkesätt. Men det vi ser är sannerligen inte den kraftkoncentration som Europa länge behövt. Europas enighet, försvar och ekonomiska konkurrenskraft måste stärkas. Och för detta måste omfattande reformer ske av det som idag kallas EU. Det är bråttom. Ryssland är en fara och USA är under nuvarande president inte att lita på.

Det blir förstås inte enkelt att transfomera EU till den samråds- och handelsorganisation som EG förr var. En omförhandling av unionens fördrag är en segdragen historia. Men drastiska aktioner krävs innan det blir kaos.

En fortsättning på den politiska fars vi ser – under mottot mer av samma överstatlighet – är dömd att misslyckas. Medlemsstaternas ledare – eller snarare majoriteten av dem – måste sätta sig ned för att tala allvar om drastiska reformer för ekonomiskt samarbete och försvar rörande vår världsdel.

Jag tänker alltså på ett samtal som tar sikte på att slopa unionsfördraget och omvandla samverkan till en smalare och mer effektiv organisation för handel och försvar. Det är fullt klart att fördraget innehåller svåra juridiska hinder för ett sådant samtal. Det krävs med andra ord extraordinära lösningar.

Medlemsnationernas ledare måste alltså fatta tuffa beslut. Fyra moment är nödvändiga. Ett är att de nationer som lever på unionens budget, men stödjer Ryssland, måste uteslutas. Enighet om handel och försvar är nämligen prio ett. Ett andra krav är en nedstägning av parlamentets politiska lekstuga, det vill säga ett stopp för själva motorn till den federalism som alltmer kväver vår världsdels ekonomiska och politiska utveckling. En begränsning av Komissionens byråkrati blir det tredje steget.

Mycket av det som inte behövs för handel och samfärdsel ska allstå bort. I stället måste, för det fjärde, en militär organisation för ett gemensamt försvar byggas. Detta i beredskap för nära samverkan med ett NATO, där USA inte längre ställer upp med kloka avsikter. Här behövs militära experter och inte bara politiker.

Min text kan kritiseras som naiv. Men den som tänker efter rejält inser att unionen har nått vägs ände. En kritisk analys visar att något drastiskt måste ske. Men risken är självklart stor att den politiska klass runtom i Europa som skapat EU-hydran inte förmår fatta de beslut som behövs.

Men möjligtvis finns det kloka män och kvinnor i höga positioner som inser att spelet lider mot ett kaosartat slut för EU. Det är på dessa män och kvinnor jag hoppas. Tysklands nya förbundskansler verkar vara en nytänkare med muskler. Likaså Danmarks och Italiens kvinnliga statsministrar. Om en sådan trojka knyter samverkansband i olika riktningar kan viktiga saker komma att ske.

Initialt smärtsamma beslut måste tas. En mindre, effektivare och enigare europeisk gemenskap måste bildas. Nationella politiska frågor ska återföras till hemländerna!

EU:s beredskap för försvar måste lyftas fram. Det gäller att rädda Europas framtid!