Sandström: Röda linjer står i konflikt med Regeringsformen!

Socialdemokratin är som bekant ursprungligen ett klassparti för arbetarkamp. Senare, genom Olof Palmes försorg, har arbetarnas rörelse ersatts av en samverkan för globalisering. Detta resulterade – efter bland annat tjugo år med massinvandring från utlandet – i att S-partiet stegvis har förlorat väljarstöd. Man framstår idag sannerligen inte som ett parti för en riktigt hårt arbetande befolkning. Det är mot den bakgrunden som Socialdemokratin börjat tala om röda linjer mot SD. I flera val har SD beskrivits som nazianstucket, medan ingen alls röd tejp klistrats på Vänsterpartiets kommunister, som flera S-regeringar gärna samverkat med. S-partiet under Magdalena Andersson har i valrörelsen saknat rimligt enhetliga politiska mål för nationen. Det är därför som socialdemokraterna hamnat i ett politiskt moras av röda linjer, framför allt mot SD, men även mot Kristerssons regering. Resultatet har blivit en kraftig utvidgning av hur begreppet demokrati ska definieras. Socialdemokratins och de vänsterliberala har nämligen tillfört ett virrvarr av red tape!

Den pågående diskussionen om demokratins begrepp är alltså högaktuell. Jag anser att en i omfattning begränsad definition av begreppet demokrati förefaller förnuftig: den stannar i huvudsak vid valproceduren i stort (inklusive mediernas roll som förmedlare). Syskonen Wikforss inlägg i denna debatt illustrerar nämligen den fara som svensk politik just nu lever med. Genom ett nystan av olika röda linjer vägras i praktiken olika politiker och partier inträde på scenen för riksdagens arbete. De anses helt enkelt som odemokratiska av dem som står bakom utbasunerandet av de röda linjetrasslet.

Utvecklingen påminner om woke och PK, något som under årens lopp blivit en av mina käpphästar. Naiva – och i vissa fall sluga aktörer (exv Magdalena Andersson och Wikforssarna) – använder linjehelvetet för att främja sina egna politiska intressen. Om man slår ut sina motståndare med klibbig svepande red tape så blir självfallet bara de egna vännerna kvar på arenan. På så vis vill socialdemokraterna uppenbarligen nu försöka bilda regering. SD och dess partners är dödskallemärkta. Såvitt jag förstår är inte detta en väg till framgång för en handlingskraftig svensk regering som speglar majoriteten av borgerliga röster (inklusive SD:s). Dessutom saknar den röda tejpen stöd i normerna bakom den svenska Regeringsformen. Här finns tydliga tankar om ett smidigt samarbete och förnuftiga kompromisser mellan partierna i riksdagen, till nytta för den svenska nationen.

Någon invänder kanske: ska verkligen alla otäcka människor ges inträde på den politiska arenan? Frågan är rimlig, men något barnsligt överdriven. Några smala förbudstrådar bör enligt min mening finnas. Men det ska bara omfatta uppenbara fall av demokratifientliga aktioner. Alltså inte bara ålderstigna politiska försyndelser, dvs idéer och tankar hos människor som sedan länge närmast har lämnat politiken. Personer som i nutid bevisligen deltagit i hatfulla våldsaktioner bör självklart vara diskvalificerade från samhällsledande ställning. Men inte medlemmar i partier som främst via äldre generationer begått övertramp mot demokratins kärna, i stil med individer från Bondeförbundet/Centerpartiet under 1930-talet eller senare från SD. Vänsterpartiet är ett gränsfall, ty partiets ungdomsförbund beskriver sig fortfarande som kommunistiskt. Dessutom finns där en våldskult som yppas genom stöd till Hamas och liknande organisationer för dödlig terror. Men som antytts, försiktighet är bäst. En alltför vidsträckt definition innehållande olika röda linjer skadar nämligen statens demokratiska beslutsapparat.

Diskvalificering från ledande ställning ska, enligt min åsikt, enbart drabba de personer eller partier som i handling bevisligen uppmanar till brott mot uttryckliga regler i grundlag eller som begått allvarliga brott. På så vis kommer demokratin att omfatta ett skydd för svenska medborgares mänskliga fri- och rättigheter. En helt annan sak är att partierna måste kunna yppa olika meningar om flykting- och asylrätt, frågor som nämligen rör icke-medborgares position i Sverige (något som regleras i utlänningslagen). De senaste två decenniernas 25%-iga utökning av befolkningen med omkring 2 miljoner nyinflyttade är nämligen inte något som skyddas i svensk grundlag (så länge medborgarskap inte beviljats enskilda). Detsamma gäller det stora flertalet folkrättsliga regler som inte har direktbäring på svenska medborgare (utan på svenska statens yttre förhållanden).

Det gäller med andra ord att med machete angripa djungeln av slingrigt röda förbud. De röda linjerna är nämligen ett direkt hot mot det öppna samtal som många partier förr intensivt hyllat. Särskilt inom partier som ursprungligen betraktat sig som ”liberala” har märkligt nog den röda tejpen blivit en vurm. Typiskt nog är det de vänsterliberala partierna som i nutid odlar röda slingerväxter. Och det är där som röran av röd tejp blivit förfärlig och kontraproduktiv. Därför anser jag att vänsterliberalismens de facto imploderat och i statsrättslig frågor ersatts med ett oöverskådligt system av röda åsiktsförbud. Ett fåtal basala förbud måste som sagt accepteras, men aldrig mot enbart åsikter som skyddas av grundlag. Därför menar jag att flertalet röda linjer som idag är aktuella saknar rättsligt stöd i den svenska regeringsformen, som faktiskt är ramen för partiernas verksamhet inom staten. På så vis blir den röda djungeln närmast att se som åsikts- och yttrandeförbud i strid mot författningen. Lika illa är att red tape hindrar de tankar om smidig samverkan och sunda politiska kompromisser, något som faktiskt den svenska Regeringsformen vilar på.

Som jag inlett med har de röda linjerna blivit politiska slagträn påminnande om moraliska normer i stil med woke och PK. I den svenska praktiken rör de alltså inte krav på laglydnad, utan bara en hotfull utvidgning av partiernas egna interna normgivning till stöd för den egna kampen. Det innebär för mig ett lidande att se hur vänsterliberala partier slåss vilt i moraliska frågor långt ifrån den svenska grundlagen. Det är faktiskt skrämmande.

Jag menar således att det finns starka statsrättsliga skäl för följande slagord: upp till kamp mot djungeln av röda linjer som saknar stöd i den svenska Regeringsformen. Alla förnuftiga partier och politiker måste avveckla sina egna samhällsskadliga röda rättesnören! De ska inte tillåtas stoppa de borgerliga kompromisslösningar som valresultatet faktiskt öppnat för.