Förenta nationerna har i många år haft mer ambition än förmåga. Nu överväldigas organisationen av skandaler, misslyckanden och inkompetens. Ger Trump dödsstöten? Detta undrar Torsten Sandström.
Få vågar skriva om FN:s ambition att bli världens ledare. Organisationen framstår som en bläckfisk som utan att lyckas försöker ta ett politiskt grepp om jordklotet. Med tanke på stormakternas inställning är avsikten knappast realistiskt.
Men enligt min mening driver mäktiga nationella vänsterpolitiker idén om att jorden i framtiden ska behärskas av FN. Det påminner om kommunismens byggande av vad man kallar en International. Själva tanken om en monolit förskräcker. Men det finns tydliga tecken på att socialdemokratiska politiker länge tillsammans har talat om att bygga en gemensam maktbas från FN.
Man kan nämligen se linjer mellan bland andra Brandt, Palme, Brundtland och António Guterres’, som kan tolkas så. Då klasskamp anses som ett dödfött tema måste socialister peka ut något nytt och slagkraftigt globalt mål. En satsning på kärnkraft var en tänkbar komponent, som dock gick i graven långt före haveriet i Fukushima.
Däremot är CO2-mätning och klimatskräck en mer storslagen strategi. På så vis kan ett vagt fenomen – oklart i tid och rum – utmålas som ett hot mot mänsklighetens existens. Som verktyg använder FN-organisationen IPCC, med en besättning som handplockats för en samstämmig klimatsyn.
Till saken hör att IPCC:s rapporter har en vetenskaplig respektive politisk struktur. Den vetenskapliga är avsevärt mer försiktig. Den politiska är enögd. Visionen om FN:s dominans återspeglas i Guterres’ skriande i alla möjliga sammanhang. Hans gälla rop imponerar på många som är fallna för storslagna drömmar.
Min uppfattning är att Guterres’ pokerspel nu alltmer synas av oroade politiker världen runt. Klimatskräcken har medfört en ekonomisk backlash – i form av kortsiktiga megasatsningar – som framförallt plågar EU:s medlemmar.
Unionens så kallade parlamentariska politiker agerar nämligen som påtryckare. Fossila bränslen ska bort, sägs det, och elbilar köras utan att det finns tillräckligt med el eller batterier. Att förbränning av skogsråvaror också skapar CO2-utsläpp döljs listigt för allmänheten. Europas folk drabbas av höga energipriser. Nya så kallat gröna industrier hackar som sagt – och flera går under. Ukrainakrigets påfrestningar spär på eländet. Även framtiden med Trump – som är FN-antagonist – bidrar till att en kallare vind blåser mot FN.
Sedan länge har FN byggt folkrätt. I fokus har stått vaga gummiregler om asylrätt för flyktingar. Reglerna fungerade hjälpligt förr i tiden då avslag på ansökan medförde avvisning till hemlandet. Men absolut inte längre. Den folkvandring som skett har fyllt Tyskland, Frankrike, England och Sverige med miljontals nyanlända som aldrig kommer att kunna utvisas. ”Vi fixar det här,” sade Angela Merkel. Men brottslighet, terrordåd och bidragscrescendo visar att folkrätten gått i stå. Vanligt folk är bekymrat. Men oroade politiker duckar bara.
Till bilden av ett sönderfall hör FN:s agerande i det krig som Hamas inlett mot Israel. FN-organisationen UNRWA har i åratal spelat under täcket med Hamas, och på så vis även med Hizbollah och Iran. Att åtskilliga medarbetare inom UNRWA, det vill säga FN:s så kallade palestinahjälp, stöttat Hamas har förändrat synen på FN. Nu talas om en gigantisk byråkrati med plats för politisk terroraktivism. Högt uppsatta politiker i västerlandet reagerar givetvis med skepsis till UNRWA och dess 30 000 anställda. Det spiller förstås över på FN och Guterres.
Att klyftan vidgas visas också till följd av att den Internationella brottmålsdomstolen agerat partiskt mot Israels premiärminister. Han är förvisso en problematisk maktspelare med svagt mandat. Att kriget är mycket blodigt är också ett faktum. Men ingen klok människa glömmer att kriget startats av Hamas’ terrorister. Hamas har ännu inte gett upp och släppt gisslan. Temporärt tycks dessutom Israels position påtagligt ha förbättrats genom kollapsen av Assads blodiga skräckregim i Syrien. Såväl Hamas, Hizbollah och Iran har alltså hamnat i en prekär position.
Med Trump vid makten tvingas förmodligen FN justera sin politik i Mellanöstern på flera viktiga plan. Många politiker som är ivriga FN-kramare känner säkert stor oro. En viktig del av FN:s politiska spelplan knakar i samma takt som FN- möten i klimatskräckens anda går i stå. Många förespråkare för en långgående tillämpning av folkrättens mångfald av gummiregler bävar sannolikt.
I detta mönster passar Tidöregeringens ovilja att ge UNRWA fortsatt stöd. I stället ska svenska statsbidrag slussas till fristående organisationer samt till något alternativ inom FN:s gigantiska organisation. Liksom biståndsminister Benjamin Dousa anser jag att regeringens beslut är klokt. Som framgått har FN blivit en hydra, som allsmäktigt önskar styra världens folk. Att ”land skall med lag byggas” har ersatts med ett intensivt skådande i folkrättens grumliga kristallkula. FN-chefens framfart har visat sig farlig för världssamfundet.
Israels krig visar på en snart 80-årig konflikt som FN själv varit med om att skapa. Nu förmår organisationen inte mycket mer än retorik. Om FN tidigt valt en striktare linje mot UNRWA hade utvecklingen förmodligen blivit en annan.
Samma sak om FN använt hårdhandskar mot korrupta förtryckarregimer. Många minns nog hur FN-höjdaren och socialdemokraten Jan Eliasson vid flera tillfällen med solvargsleende kramat om en hög dignitär från Iran! Fy sjutton!
Hursomhelst kommer Trump sannolikt inte att lita på FN eller folkrättens dagdrömmare. Vi kommer – på gott och ont – att få se realpolitik. Mycket talar för att han kommer att föra en hård geopolitisk kampanj. Och i denna kommer inte stater under islam med heliga krig på agendan att ha någon fördel. Det intressanta är att varken Ryssland eller Kina sannolikt kommer att ge FN eller jihadislamister något stöd.
Oklart är vad som kommer att ske då en auktoritär Trump ställs inför diktatorer i Ryssland och Kina.
