Sandström: Socialdemokratins undergång kan skönjas
Snart är regeringsfrågan löst. Det ser bra ut för Ulf Kristersson och bistert för Magdalena Andersson. Alltså en helt omvänd bild till den som medierna basunerat ut i flera år, inte minst under sommaren/hösten 2026. Det är ett underverk att de blågula inte förlorat mer än vad SD gjort, skriver Torsten Sandström.
Ännu märkligare blir det om vi ser till hur Andersson drivit sossarnas valrörelse. Hon har minsann inte bekymrat sig om sakpolitik. I stället har i stort sett bara två frågor skrikits ut till väljarna: SD är ett uselt pack medan Andersson står för ”stabilitet i stället för kaos”. Utan att blinka har hon förklarat Mp, V och C som säkra hästar i sitt stall. De rödgröna ska vinna och alla medel är tillåtna. Även på valnatten och dagen därpå var det firandet av tre ynka mandats övervikt. Saken var klar, menade S-partiet. Kristersson uppmanades erkänna sig besegrad.
Jag tror socialdemokratins kloka fäder och mödrar vridit sig i sina gravar om de sett Anderssons val av linje. Dessa nu döda män och kvinnor hade själva upplevt samhällets skriande orättvisor. De visste vilka byggstenar som saknades för ett bättre samhälle och räknade noga upp dem i rader av valrörelser med framgång. Så ska politik bedrivas menade de kloka.
Men Andersson har inte längre några onda arbetsgivare att peka på. Välfärden är påfallande. Följaktligen röstar bara 40% av LO:s medlemmar på sossarna. Arbetsgivarna är inte onda och betalar slavlöner. Dessutom jobbar 30% av de anställda inom den offentliga sektor som socialdemokratin ständigt gött. Det totala antalet anställda i landet lider mer under en storskalig byråkrati än av sina chefer.
Jag vill inte alls påstå att dagens samhälle är problemfritt. Det finns en hel del att göra för fler jobb och bostäder, bättre villkor för företagare, kortare köer i vården, en bättre skola och annan utbildning (som sossarna med nonchalans försummat), kontroll över invandring, kamp mot kriminaliteten (som sossarna främjat genom svaga regler i brottsbalken), byggande av kärnkraftverk (som sossarna till stor del lagt ned), sunda satsningar på försvaret (som politikerna nästan lagt ned) osv. Till saken hör att stora offentliga felsatsningar inom politiken tynger landets budget och kommande genrationers framtid. Läsaren inser att problemen i huvudsak är helt andra än dem som grundarna av S-partiet brottats med. Dessutom till råga på allt delvis skapade av politikerna själva. Lösningen på dessa problem har Andersson under valrörelsen mörkat, helst enkelt.
Och mörkläggningen har skett med öppna ögon. I huvudsak beroende på att hennes så kallade ”rödgröna lag” varit grovt oense om målen och därför haft egna drömmar om dem. Läsaren inser att den valrörelse som S-partiet genomfört – med starkt understöd från journalisternas majoritet – på så vis varit en cirkusföreställning, i avsikt att lura väljarna att rösta rödgrönt. Alltså ett jippo som partiets skapare för hundra år sedan aldrig skulle ha accepterat.
Det jag säger belyser en historisk aspekt med stor betydelse för nutiden. Sverige är inte längre ett klassamhälle under en rå kapitalism. Behovet av ett ”arbetarparti” (eller ett parti för proletärer som V) är i grunden eliminerat. Kvar finns dock en elit – politiker, fackledare och byråkrater – som fortfarande påstår att de driver kroppsarbetarnas ideal och önskningar. Däremot har en majoritet av de röstande i själva verket röstat borgerligt, inklusive Centern. I själva verket framstår S- och V-partierna som ännu icke döda urtidsödlor!
Men det finns hopp. Om Centern väljer att än en gång alliera sig med de övriga borgerliga har Socialdemokratins cirkusföreställning imploderat. SD är inte längre nationens officiella buse, utan en av flera partier som deltar i ett politisk samarbete. Följden blir förstås brutal för S-partiet. Deras främst politiska slagträ eller argument förlorar med ens sin kraft. Och kvar står sossarna ensamma med sina gamla kamrater V och Mp. Hur ska ett land kunna byggas med dem? Och hur ska den S-märkta eliten nu argumentera för att kunna kalla sig ledare för en arbetarrörelse som knappast ens existerar mer än i ögonen hos de egna politikerna, fackledarna och byråkratin.
Alltså finns det hopp. Men tro inte att S-partiet läggs ned i närtid. Det förvandlas till ett partier där avsaknaden av förnuftiga mål och goda vänner skriar. Basen av icke arbetande – bidragsförsörjda och pensionärer – är alltför splittrad för politisk makt. Och möjligheterna att rekrytera nya väljare genom storskalig invandring förefaller delvis stängd. Mycket talar alltså för att socialdemokratin epok ser sitt slut.
