I dagarna avgick blixtsnabbt en hög manlig C-politiker från ledningen av den stora Stockholmsregionen. Regionen och partiet plockar bort hans namn från alla hemsidor. Av den hastiga avpolletteringen att döma rör det sig om en form av brott som väcker allmän avsky. Att något sådant händer en enstaka gång i ett partis existens är inget att knysta om. Men nu anser jag att det finns ett visst mönster som rör partiets politik.

Man behöver inte ha gott minne för att komma ihåg att den sittande centerledaren har två gamla våldsdomar på sitt samvete. Ändå blev han vald till ordförande, så länge mandatet nu varar. Även i relativ närtid har höga företrädare för C-partiet försvunnit – alltså snabbt avgått – efter medial uppmärksamhet kring deras sexliv.

Är det bara en tillfällighet att detta inträffar inom Centern? Eller har bondeståndet utvecklats till partiet för olika slags ”fristil”? Jag tror som sagt inte att det enbart är slumpens spel. Centern har nämligen förvandlats till ett extremliberalt parti.

Många minns kanske att Annie Lööf i sin ungdom en kort tid förespråkade månggifte. Många gamla bondepampar häpnade. Liksom Miljöpartiet tycks Centerpartiet ha blivit ett flugpapper, men inte längre för bönder, utan för storstädernas fristilsliberaler. Alltså en del av de rödgröna drömmare som vill släppa loss all mänsklig kraft utan en susning om verkligheten och Homo sapiens mörkare drag.

Reformer ska enligt de rödgröna genomföras utan praktisk och kritisk prövning av fakta och resultat. Alltså gäller hej och hå inte krav som vanliga medborgare förfäras och tyngs av. Kärnkraft ska väck och drivmedel fördyras. Naturvårdsverket ska bestämma kommersiella statliga investeringar i batterifabriker. Gränser ska öppnas och statistik om brott och bidrag hållas hemliga. Triviala minoritetsfrågor förvandlas till majoritetsintressen. Inte av liberala skäl – utan för att hylla en förvriden norm om jämlikhet samt för att framstå som alla goda gåvors givare.

Det finns ingen hejd på de frihetsdrömmar som de rödgröna torgför, trots att de samtidigt är varma förespråkar för en förvuxen statsapparat med tentakler nästan överallt. Det rör sig alltså inte om praktiska lyckolösningar som gillas av knegare och tjänstemän runtom i landet. Nej, det är den navelskådande snällhetens lösningar. Inte för dagens Sverige, utan för en nation som ska tvingas sätta på sig tagelskjortan, betala skatt, gå i samma takt, sluta flyga, inte äta kött och till råga på allt tacka politikerna för detta. Det är därför fullständigt klart att uppståndelsen blir stor då vi plötsligt ser att drömmarnas goda politiker – från höga positioner – själva lever ett liv efter den egna regelboken.

Svenskar på landsbygden undrar vad som sker. Men även i Stockholm, där de rödgröna planerar nya reformer som vardagens folk häpnar över. Centrala storstaden vill man stänga av, för att bara trafikeras av bilar med 100 procent eldrift!

På tal om Miljöpartiet försvann häromdagen rörelsens högsta ledare för klimatfrågor – en kvinna – genom en fallucka på samma vis som den C-partist jag nämnt. Om det var alkohol, droger, sex, våld eller annat vet bara de invigda. Utåt gäller största möjliga tystnad. Även i hennes fall rör det sig uppenbarligen om en extrem syn på sin egen livsstil – helt i kontrast till väljaropinionens.

Sådana här skandaler speglar intressanta förändringar av den svenska politiska klassen. Vid sidan om lång och trogen vistelse inom partiet – från ungdomsförbund och uppåt efter gymnasiet – så lockas rader av lycksökare att göra karriär. Det vill säga personer med gott munväder och självförtroende som vill skaffa sig en försörjning på allmänhetens bekostnad.

Både C-partiet och Miljöpartiet har i stor omfattning på senare år rekryterat den nya tidens politiska fristilsklättrare till köttgrytorna. Det har varit enkelt att komma sig upp inom dessa partier, ty konkurrensen – och intresset – är svagt. Man har inte sökt efter välutbildat och duktigt och erfaret folk i stil med ingenjörer, verkstadsarbetare, ekonomer, vårdanställda eller jurister. Nej, de politiska plastmänniskorna har getts plats. Och därför går politiken förstås åt fanders.

Att rekryteringen skett just genom hej och hå avslöjas givetvis när klättrarnas privata livsstil konfronteras med vardagens samhällsvärderingar. Det är precis vad vi ser nu. Korruption, lögner, alkohol, droger och sexuell utlevelse äntrar scenen när strålkastarna och tevekamerorna släcks.

Ett allvarligt samhällsproblem är således att svenska politiker rekryteras till alla partier på oförnuftiga grunder. De utvalda blir ingen spegelbild av folket, vilket kanske inte är så enkelt. Men den faktiska kompetensen blir svag. Och förnuftet samt moralen är inte sällan tvivelaktig.

Att dessa människor ska tillåtas bilda en egen politisk klass är helt enkelt åt skogen. Men det går faktiskt att stämma i bäcken! Det finns goda möjligheter att via lagstiftning skapa en öppnare rekrytering, en planerad rotation samt möjligheter för en bred folklig opinion att i speciella ärenden stoppa politikernas beslut. Men just här sluter den politiska klassen sina led och håller tyst samman.