Sjölander: En falskanmälan, flera falskanmälningar

Samtyckeslagens rättsosäkerhet massproducerar skandaler. Den värsta kategorin är falska beskyllningar. Eller? Det finns något som är värre än att falskeligen anklaga någon för våldtäkt. För hur illa en falsk beskyllning än är så är flera falska beskyllningar värre.

Här berättar Christian om en incident från sin tid i fängelset:

”Då får jag in en rumskamrat, i och med att det är dubbelbeläggning. Och det blir ju att man snackar, ’var kommer du ifrån?’. Man kanske inte pratar direkt om domar och så vid det tillfället, för man vet att de som sitter på de här avdelningarna, de har relationsbrott eller sexualbrott i bagaget. Men han säger [att han kommer från] ett samhälle som jag känner till mycket väl, för där har jag ju bott med mitt då… Ex, kan man väl säga. Vi gick ju isär då av ganska naturliga anledningar och skildes åt [när hon satte dit mig för våldtäkt]. Och jag nämner det för honom. Och då stelnar han till, bleknar till, sammanfattat. Och han säger till mig då att: ’De här personerna är anledningen till att jag är här’.”

Christian och hans nya cellkamrat upptäckte snart att de var nummer tre respektive fyra som hade satts dit av samma systerpar. För inte så länge sedan var detta något nästan oerhört. Idag är det vardagsmat. Var och varannan dömd man jag talar med som har varit i fängelse har där träffat någon som gjort samma upptäckt som Christian. Här är det ”Glenn” som berättar om sin tid på Tillberga-anstalten:

”Sen har du de här som kommer in som har samma målsägande. Som är alltså… Den är också helt så här, ’hur kan du ha samma målsägande?’. […] När jag var på min sista tid så var det ju i alla fall tre, fyra stycken. […] två stycken hade samma målsägande och en annan kille hade samma målsägande som en annan kille som hade varit där innan.”

Det finns nu många väldokumenterade fall av kvinnor som gjort många anmälningar mot män och fått flera fällda, på synnerligen tveksamma grunder. Det vanligaste är bara två eller tre kända anmälningar, men rekordet hålls tveklöst av ”Felicia” som Jenny Strindlöv skrivit om i Expressen och Kvartal. Felicia har gjort minst tjugo anmälningar, och påstår sig ha blivit utsatt för över hundra sexuella övergrepp. Hennes syster har gjort minst fem. Skälet är sannolikt någon sorts narcissistisk personlighetsstörning – hon är det ständiga offret som heroiskt reser sig och kämpar vidare mot patriarkatet. Annars motiveras massanmälare oftare av pengar.

Intressant är också att Felicia anmäler i samarbete med sin syster. Detta är förvånansvärt vanligt. Här talar Viktor Widblom, medgrundare till Mannaminne:

”Det finns brudar som ljuger fritt. Till exempel tre systrar som en snubbe som jag känner inom Mannaminne, han åkte dit för att tre systrar systematiskt ljuger om vad deras ex gör. Eller människor dom har träffat. Och sätter då personer, frihetsberövade, dom åker dit för våldtäkt, får sitta i över tre år. Och så får dom några hundratusen i skadeståndsbelopp. Så dom systematiskt använder det här för att dels tjäna pengar, bli av med snubben de börjar tycka är jobbig. Och en av dem hade de barn med. Och hur uppdagas det här? Jo, dom hamnar i samma cell. På anstalt. Och inser att: ’Men vad fan, det var ju syrran till den som anmälde mig!’ Och de kommer fram till att de här systrarna har gjort det flera gånger. Helvete!”

Man frågar sig hur detta är möjligt. Borde inte de falskanmälande kvinnorna åka fast för det här? Och även om de inte åkte fast så borde väl deras trovärdighet vara lägre än noll? Hur kan de fortsätta att få män dömda?

Båda dessa frågor är kopplade till den stränga sekretess som gäller i våldtäktsmål. Ofta vet man alltså inte om tidigare anmälningar. Eller låtsas att man inte gör det. Poliser och åklagare har möjlighet att ta reda på saken, men det kräver att viljan finns. Advokater har ofta svårt att få ut sådan information, om de ens tänker på att ställa frågan. I många fall finns det skäl att tro att åklagare känt till men hållit tyst om tidigare anmälningar. Jag träffar ofta anhöriga som starkt misstänker att den som anklagat deras son även anklagat andra, men antingen inte kan bekräfta det eller få en exakt siffra på hur många anmälningar det handlar om.

Men det är också ett exempel på det alltför vanliga problemet i svenska våldtäktsrättegångar att ingen vågar utmana målsäganden och ställa de obekväma frågorna som krävs för ett bra försvar. En kvinna, särskilt en kvinna som kommer med en våldtäktsanklagelse, är höjd över varje misstanke. Detta förklarar varför de kvinnor som åkt fast för sådana här falska anklagelser nästan alltid fallit på någon form av elektronisk bevisning. Det kan vara upptäckta SMS-konversationer eller att det hittats inspelningar från ”våldtäkten”.

Mestadels är falskanmälningar idag småskaliga operationer. Det är enskilda kvinnor, eller ibland deras väninnor och systrar, som upptäckt ett sätt att skaffa sig snabba cash. Det handlar i hög utsträckning om kvinnor med stökiga liv. Men ibland det finns rykten om gängkontakter. Dessa är svåra att bekräfta. Skumma tjejer brukar också ha skumma pojkvänner och ett skumt förflutet. Det är svårt att avgöra hur relevanta dessa saker är till den falska anklagelsen.

Allt detta är inte normalt. Det borde egentligen inte behöva sägas. Enligt en undersökning från 80-talet, utförd av en ung Leif GW Persson, fanns det då inga skäl att tro att falska våldtäktsanklagelser var vanligare än andra typer av falska anklagelser. Det vill säga ovanliga.

Men i nuläget finns inga spärrar. Vinsten från en framgångsrik falsk anklagelse är stor, flera hundratusen kronor i skadestånd och försäkringspengar. Man riskerar i praktiken ingenting förutom de timmar research, förhör och rättegång tar. Eftersom ord mot ord ofta räcker som bevisning så behöver man inte ta risken att fuska fram rejäl bevisning. Om man mot förmodan åker fast så är straffet bara några tusen i böter och skadestånd.

Hur långt kan det gå? Den högsta trovärdiga bedömningen av andelen falska våldtäktsanmälningar är Eugene J. Kanins undersökning från 1978–87. Det som gör undersökningen så robust är att bara fall där anmälaren erkänt att anmälan var falsk räknas med. Kanin fann att 41 procent av de 109 våldtäktsanmälningarna i den undersökta amerikanska småstaden var falska. Lite senare studerade Kanin anmälningarna i två amerikanska colleges, med liknande resultat.

Det är fortfarande en bra bit kvar innan vi når den nivån av falska anmälningar i 20-talets Sverige. Men undersökningen visar att det under rätt/fel omständigheter är möjligt. Inte heller fanns det i den studerade staden ekonomiska skäl att anmäla, som det gör i dagens Sverige.

Om inget görs befinner vi oss bara i början på denna utveckling. Detta är inget problem som kommer att lösa sig självt. Det är så lätt och lönsamt att sätta dit män för våldtäkt att detta är en industri som bara kommer att växa tills vi gör slut på den.