I en intervju i tidningen Fortune i december 2015 beskrev Elon Musk utmaningen med att bygga självkörande bilar som ganska lätt, eller ”easy-ish”:
Jag tror att vi har alla pusselbitarna, och det är bara att förfina dessa pusselbitar, att sätta dem på plats, och se till att de fungerar i ett stort antal olika miljöer – och sedan är vi klara.
Läs även: Apple satsar på självkörande bilar
Enligt Musk var Tesla två år från detta mål. Den tidsgränsen överskreds 2017. Än idag lovar entusiasterna att självkörande bilar är runt hörnet. Vi får se hur länge de blir kvar där.
Det hedrar Elon Musk att han gav en exakt tidsgräns. Profeter undviker ofta denna precision just eftersom det gör det lättare att peka på att de haft fel. Folk är sällan så säkra över sina förutsägelser som de ger sken av. Ofta visar sig detta självtvivel klokt.
Sedan 2015 har Elon Musk nog märkt att självkörande bilar inte är ”easy-ish.”
Det stora problemet är den avvägning som måste göras mellan effektivitet och säkerhet. En självkörande bil kan uppnå säkerhet genom att bromsa för nästan allt. En fågel, en plastpåse, en solreflex, dimma, ett potthål, en skiftning i asfaltsfärgen, en isfläck. Men för att komma någonstans så måste bilen ta vissa risker. Men att ta risker kräver omdöme. Kan bilen se skillnad på en plastpåse och en sten? En betongvägg och dimma? En vanlig fotgängare och ett fyllo?
En lösning är att en människa får hålla bilen under uppsikt. Men om människan måste göra det, vad är det då för mening att ha en självkörande bil? Uppenbarligen måste den övervakande människan ha både körförmåga och uppmärksamhet. En självkörande bil som ständigt måste övervakas är inte självkörande.
Notera att kraven på dessa bilar måste vara extremt höga. För det mesta är vi nöjda om en maskin fungerar 999 gånger av 1000. Ge den en spark så hoppar den igång igen. Men med bilar står hundratusentals kronor på spel, för att inte tala om människoliv. De flesta mänskliga förare kör hela sina liv utan några allvarliga olyckor. I Sverige färdas vi i genomsnitt 300 miljoner kilometer innan någon dör. Det är 7500 varv runt ekvatorn.
Läs även: Världspremiär för självkörande bil utan ratt och pedaler
Kan självkörande bilar klara något liknande? Och hantera blixthalka, dimma, smutsiga sensorer, lekande barn, grävlingar, byggnadsarbeten, mänsklig dumhet, och de många slumpmässiga och unika händelser som kan ske på motsvarigheten till 7500 varv runt ekvatorn?
Det mest osannolika problem blir sannolikt bara vi kör tillräckligt långt. Och det osannolika är svårt att programmera för. Detta är samma problem som med att förutse framtiden – man vet aldrig vad som väntar runt nästa krök.
Musks självsäkerhet var ett exempel på hur vi människor inte inser att det finns problem innan vi stöter på dem. Som vildvittrorna uttrycker det: ”Syns inte! Finns inte!” Från det faktum att vi inte ser några problem drar vi gärna slutsatsen att det inte finns några. Allt är lätt tills vi försöker göra det.
Kommer bilar någonsin att bli självkörande? Jag vet inte. Men notera att det inte handlar om att självkörande bilar inte skulle vara tekniskt möjliga. Den tekniken finns redan. Istället handlar det om att de ska kunna konkurrera med människor. Det är möjligt att vi kommer att lösa alla de problem som diskuteras här. Men oundvikligen lär vi också att upptäcka nya problem vi nu inte kan föreställa oss, just eftersom våra nuvarande problem skymmer dem.
Den riktigt intressanta frågan när det gäller självkörande bilar är fortfarande om, snarare än när. Jag misstänker att de självkörande bilarna är längre in i framtiden än de var år 2015. Vi bör inte trampa alltför hårt på gaspedalen för att fånga dem. Man vet aldrig om de skulle få för sig att tvärnita.
Läs även: Jeremy Clarkson om självkörande bilar: ”Designade för att döda dig”
