Sjölander: Rysk björn, ukrainsk hare

Under Afghanistankriget ska talibanerna ständigt ha tjatat om att ”Ni har klockorna, men vi har tiden”. Länge misstänkte jag att det egentligen bara var något västerländska journalister hittat på, snarare än något talibanerna faktiskt sa. Nyligen närvarade jag dock på en TapTalks-föreläsning med överstelöjtnant Marcus A. Grande, och han ska personligen ha hört det sägas. I vilket fall hade talibanerna rätt – tiden var på deras sida.

Frågan är vad som är fallet i Ukrainakriget. Där har båda sidor inte bara klockor, utan till och med smartphones. Men vilken sida är det som har tiden?

Sedan de annars framgångsrika ukrainska motoffensiverna körde fast hösten 2022 har frontlinjen knappt rört sig. I flera år har nu ukrainare och ryssar bytt landplättar och soldatliv fram och tillbaka. Ryssarna har fått lite mer land, men ukrainarna har förlorat färre soldater. I den här takten kommer ryssarna att få slut på folk långt innan ukrainarna får slut på land. Offensiv krigföring kostar mer i blod än defensiv.

Men vad händer om Ryssland skulle öka sin krigsansträngning? Det finns utrymme för det. Den ryska krigsbudgeten är redan idag nästan dubbelt så stor som den ukrainska, men som andel av Rysslands större BNP är den bara cirka 7–8 procent, mot 40 procent för Ukraina. Tyder inte det på att Ukraina skulle tröttna först?

Nja. Den ryska ekonomin knakar redan i fogarna, och långsiktigt ställer den ökande korruptionen till med stora problem. Putin har defenestrerat alla rivaliserande oligarker, vilket har varit bra för honom själv men sämre för den ryska ekonomin.

Även andra resurser tryter. Ryssland har en mångdubbelt större befolkning än Ukraina, och styrelse(o)skicket gör det lättare att piska fram fattiga sibirier som drönarmat. Men även här finns gränser. Många ryssar flyr landet för att undvika äran att dö för moderlandet. Senast Putin kallade till massmobilisering tvingades han backa på grund av missnöjet. Det ryktas nu om en ny mobilisering, men det är talande att Putin väntat tills efter valet 18–20 september. Om han ens vågar göra verklighet av den.

Det västerländska stödet betyder att rent ekonomiskt är tiden på Ukrainas sida. Man kommer inte att få slut på pengar. Trots de välkända ekonomiska problemen i Europa så behöver man inte likt Ryssland ställa om till en krigsekonomi, och man blir inte bombade. BNP tickar fortfarande uppåt, om än sakta. Till skillnad från i Ryssland är detta en verklig välståndsökning, som inte bara beror på krigsproduktionen. Européerna blir sakta rikare och därmed bättre på att stödja Ukraina, medan ryssarna varje dag blir lite fattigare.

Västmakterna kan hålla igång Ukraina på obestämd tid till en relativt blygsam kostnad. Men vad händer om det politiska stödet sviktar? Särskilt i Tyskland går det bra för det ryssvänliga AfD. Men det kan lika gärna gå åt andra hållet. Viktor Orbán föll som bekant nyligen i Ungern.

Även om vissa europeiska länder skulle överge Ukraina så är ändå kontinenten långt rikare än Ryssland. Om det skulle behövas för att undvika en ukrainsk förlust finns alla möjligheter att öka stödet. Detta gäller särskilt Polen, som av naturliga skäl inte vill ha en rysk seger i Ukraina.

I slutändan kommer kriget avgöras av folkviljan, snarare än tråkiga materiella faktorer. Ännu 2026 har hjärtat ett avgörande inflytande på vem som vinner krig. Cynismen i att förneka det ska inte förväxlas med klokskap. Vem ger upp först? Ryssar eller ukrainare?

Jag påminns om en av Aisopos’ fabler, nämligen den om hunden och haren. Hunden jagade haren, men kom inte ifatt. Varför? Den ene sprang för sin kvällsmat, medan den andre sprang för sitt liv.

Ryssland springer nu för Putin. Ukraina springer för sitt liv. Det är ingen tvekan om vem som har motivationen att fortsätta springa. Björnar är snabbare än de flesta hundraser, åtminstone på korta sträckor. Men haren är ändå snabbare.