Sjunnesson: Sveket mot Fadime

Sakine Madon kom till Uppsala omkring femton år senare och bodde periodvis i Gottsunda, intill Valsätra. Själv bodde jag, liksom Magdalena Andersson, i villakvarteren i Norby i närheten.

I slutkapitlet, ”Det hade kunnat vara jag”, skriver Madon om den hedersmördade Fadime Şahindal (1975–2002):

Min släkt kommer från samma kurdiska bergstrakter som Fadimes. Våra föräldrar har känt varandra. Fadime var några år äldre än mig. Hade jag haft andra föräldrar – föräldrar som mer brydde sig om rykte, skvaller och vad de mest konservativa hederförtryckarna ansåg – hade det lika gärna kunnat vara jag som dödades av min familj.

Det gör ont att läsa. Fadime dödades den 21 januari 2002 i Uppsala av sin far, därför att hon hade en svensk pojkvän och vägrade underordna sig familjens hedersnormer. Fadern ansåg att hon hade vanhedrat familjen. Nu var problemet, som han såg det, borta. Han dömdes för mord till livstids fängelse.

Madon har grävt i radio- och tv-klipp, tidningar och tidskrifter och sammanställt en rasande uppgörelse med mäktiga personer som förnekade eller tonade ned förekomsten av hedersförtryck. Bland dem finns Mona Sahlin, Jan Guillou, Liza Marklund, Stieg Larsson, Margareta Winberg, Masoud Kamali, Paulina de los Reyes, Göran Persson, Alexandra Pascalidou, Gudrun Schyman, Sara Stridsberg, Lars Ohly, Diana Mulinari, Belinda Olsson, Stefan Jonsson, Jonna Sima och Pernilla Qvarnström, liksom företrädare för organisationer och myndigheter som Rädda Barnen, Jämställdhetsmyndigheten och Skolverket.

Vad som förenar flera av dessa debattörer är deras betoning av att mäns makt över kvinnor följer samma grundläggande mönster världen över. Gudrun Schyman formulerade denna syn i sitt uppmärksammade tal på Vänsterpartiets kongress i Västerås i januari 2002:

Det är samma norm, samma struktur, samma mönster som upprepas såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.

Bara några dagar senare, den 21 januari, ringde Fadimes pappa på dörren och sköt henne i huvudet. Att hotet mot henne var känt inom familjen framgick under rättegången. Hennes lillasyster vittnade om att fadern och släkten hade bestämt att Fadime skulle dö.

Sveket är en plågsam läsning om förnekanden och bortförklaringar från personer som borde veta bättre: välutbildade, respekterade opinionsbildare och forskare.

Ett återkommande argument mot att tala om hederskultur var rädslan för att peka ut vissa grupper, i detta fall invandrare från länder utanför Europa. En sådan beskrivning kunde, menade man, spela rasister i händerna. Mona Sahlins ord i Aftonbladet dagarna efter mordet på Fadime blev därför lika omtalade som Schymans tal:

Jag var helt enkelt rädd för att låta som Sverigedemokraterna – ”se där, sådana är invandrarna, ut med dem bara” – i stället var jag feg och blundade.

Sverigedemokraterna fick 1,44 procent av rösterna i riksdagsvalet 2002 och hördes aldrig i medierna. Sahlin bidrog till att göra förnekelsen av hedersförtrycket till en fråga i den bredare politiska debatten, men hennes egen hållning förändrades, till och från. över tid.

Förnekarna framhöll att även svenska män mördar kvinnor. Det är sant, men det besvarar inte frågan om varför vissa mord begås i hederns namn, med familjens anseende och kontrollen över kvinnors liv som motiv. Att reducera alla sådana fall till samma generella patriarkala struktur riskerar att göra skillnaderna osynliga.

Ett brutalt exempel är mordet på Abbas Rezai i Högsby 2005. Han hade blivit kär i en svenska flicka. Efter en första dom där flickans bror ensam dömdes för mordet, dömdes föräldrarna 2011 till tio års fängelse vardera. Hovrätten slog fast att modern hade hällt het olja över Abbas och hållit fast honom medan fadern misshandlade och knivhögg honom. Domstolen bedömde mordet som hedersrelaterat.

Detta är inte en våldsform som kan förstås enbart genom att hänvisa till att också svenska män mördar kvinnor. Det handlar om ett konkret motiv och en familjestruktur där kontrollen över en ung kvinnas kärleksliv fick dödliga konsekvenser. Det är svårt att föreställa sig att svenska släktingar skulle hylla ett sådant dåd i hederns namn.

Diskussionen om hederskultur måste kunna omfatta både det grova våldet och de mer vardagliga formerna av kontroll, exempelvis över kvinnors klädsel och rörelsefrihet. Den kan inte föras vidare utan att Sakine Madons genomarbetade studie Sveket tas på allvar. Hon har gjort det som hennes kritiserade meningsmotståndare borde välkomna i en öppen debatt: gått tillbaka till deras egna ord och konfronterat dem med vad de faktiskt sade.

Jag var på ett möte med föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime (GAPF) i Göteborg i vintras och skrev att hedersförtyckare måste utvisas. Sakine Madon ger mig än mer stöd och kraft för att fortsätta kampen för kvinnors frihet.

Jan Sjunnesson, författare, fil mag och debattör