Snart är det vår och det finns få artister som definierar den kommande årstiden som artisten Ulf Lundell. Han definierade en hel generation och förtjänar epitetet ”vår egen nationalskald”.
Denna ljuvliga vårsång av vår vemodiga nationaltrubadur gör en glad igen och lycklig, lycklig. Lundells platta Törst från 1976 var annars dyster med detta undantag som bjöd på mer avancerade ackordväxlingar och sprittande melodi.
Här finns referenser till haschkakor som polaren Silver gömmer för polisens tjutande sirener men det tynger inte flumgänget med kvinnan Gunilla i centrum av tillbedjan.
”Gunilla borstar sitt hår, och det syns att hon sovit i hundra år. Kylskåpet läcker, värden är sur och tapeterna är fulla av sår. Förlorade pjäser ligger överallt men med posten kommer en kvast och i husets enda tevemast sjunger vårens första trast.”
Hon är musan Rapunzel i vars långa hår en trollpacka eller en riddare kan klättra upp. Lundell sjunger: ”Jag har letat efter Rampions trädgård och i natt kom jag äntligen fram”. Rapunkelklockor finns i denna magiska trädgård, kanske ute på Värmdö där Lundell höll till med sina vänner.
Ulfs far Gerhard Lundell var fågelskådare och lärde sonen att skilja på trastar och andra fågelarter. I sången kommer trastarna i tusental och sjunger sig rätt in i såren.
Naturen och vännerna, och kanske lite brass och borsten (”Silver och jag blir på fyllan”), livar upp vårens ankomst, ja till och med solen är banal. Men strunta i banaliteterna för denna storstadslyriska hyllning till den nordiska våren är vad alla frusna svenskar längtar efter, när ”Våren närmar sig city, ja våren närmar sig city”. En pärla som bör spelas varje vår i varje hörn i Lundelland.
