Skogkär: Spelad solidaritet

Terror i islams namn drabbar huvudsakligen muslimer. Men när muslimer mördar andra muslimer upprörs inte muslimska organisationer som FIFS, Förenade Islamiska Föreningar i Sverige. Samma sak när muslimer mördar kristna eller judar. Upprördheten är reserverad för de tillfällen då icke-muslimer är förövare.
I måndags dödades tre människor i samband med en skottlossning vid en moské i San Diego i Kalifornien. De misstänkta gärningsmännen, två tonåringar, återfanns döda i sin bil. Av allt att döma tog de livet av sig. Förövarna tros ha radikaliserats på nätet. En av dem lämnade efter sig ett manifest fyllt av högerextremt hat riktat mot muslimer, judar, homosexuella och kvinnor.
För Förenade Islamiska Föreningar i Sverige, FIFS, blev morden i San Diego ett bevis på att hot, hat och attacker mot moskéer och muslimska församlingar blivit allt vanligare och allt allvarligare, internationellt och i Sverige – en följd av växande islamofobi, hävdas det.
I ett pressmeddelande uttrycker FIFS sin solidaritet med de drabbade, med sina “systrar och bröder”, men även med alla andra som “drabbas av hatbrott och religiöst motiverat våld.”
Det framstår som en sympatisk hållning. Den enda rimliga. Men är orden ärligt menade? Knappast. FIFS upprördhet när terrorn slår till är minst sagt selektiv.
Att en muslimsk organisation är särskilt uppmärksam på våld som drabbar dem själva och deras trosfränder, även utanför Sverige, är naturligt. Men när upprördheten stannar där, när den i praktiken upphör i de fall våldet drabbar andra, är det svårt att dra någon annan slutsats än att solidariteten är spelad. Ett stycke dålig teater.
Den antisemitism, hatretorik och glorifiering av våld och terror som varit ymnigt förekommande i de senaste årens propalestinska demonstrationer i Sverige har FIFS inte reagerat på. Om det är i något sammanhang hatretorik verkligen normaliserats, så är det här. Om det vid någon tidpunkt varit på sin plats att visa solidaritet, så är det nu. Men inte.
Läs även: Skogkär: Terrorhot är ett allvarligare problem än klotter
Något som inte direkt lyfts fram i den svenska rapporteringen om dådet, om det alls ens har nämnts, är att imamen Taha Hassane vid den attackerade moskén, Islamic Center of San Diego, har rättfärdigat Hamas mord- och våldtäktsorgie den 7 oktober. Den var enligt honom den naturliga följden av “brutal sionistisk ockupation och folkmord”.
FIFS reaktion på Hamas pogrom, den som utlöste kriget i Gaza, är lärorik. Det tog en vecka för FIFS att övervinna det inre motståndet och samla sig till ett offentligt uttalande. Detta gavs den svårtolkade rubriken “Interreligiös solidaritet i ljuset av händelserna i Palestina”. I vanlig ordning är huvudbudskapet att svenska muslimer är utsatta för hat, hot och våld.
“Vi förespråkar konsekvent folkrätten, palestiniernas rätt till sitt eget land, och fördömer att oskyldiga – alla oskyldiga – på något sätt skadas”, skriver FIFS. Det är ett uttalande som saknar egentlig substans, öppet för de mest skilda tolkningar. Vad innebär exempelvis palestiniernas rätt till sitt eget land? Är det inte bara ett annat sätt att säga: Palestina ska bli fritt, från floden till havet? Och “händelserna i Palestina” – vad hände med det som hände i Israel?
Denna utan tvekan avsiktliga tvetydighet, går igen i uttalande efter uttalande från FIFS, som är Sveriges tyngsta muslimska riksorganisation.
När två svenska fotbollssupporters i oktober 2023 sköts till döds av en muslimsk terrorist i Bryssel fördömde FIFS det “fasansfulla attentatet“. Naturligtvis sades inget om förövarens motiv. Istället övergick FIFS omedelbart till sitt egentliga ärende, sitt ständiga ärende: att beklaga hur utsatta muslimer är. Några dagar tidigare hade en muslimsk pojke knivhuggits till döds i USA. En moskéförening i Umeå blivit nedklottrad. “Död åt islam!” hade klottrats på flera platser i Linköping.
“Dessa händelser bör fördömas kraftfullt! Denna våldsamma utbredning saknar motstycke och ska därför mötas av kraftiga fördömanden, hand i hand med tydlig solidaritet för alla som drabbas”, skrev FIFS.
Alla förväntas fördöma våld som riktas mot muslimska grupper, individer och institutioner, oavsett var detta våld äger rum, och den som då tiger, samtycker.
Däremot ser FIFS ingen anledning att “ta avstånd och fördöma specifika utländska händelser” – terror i islams namn, för att tala det klarspråk FIFS till varje pris undviker. Tvärtom beskrivs alla sådana krav eller antydningar som islamofobiska och “ett direkt hot mot muslimer i Sverige”.
Den franska tankesmedjan Fondapol för statistik över islamistiska terrorattacker från 1979 och framåt. Enligt den senaste rapporten, som sträcker sig fram till och med april 2024, genomfördes under denna period 66 872 islamistiska terrorattacker som dödade minst 249 941 människor. Drygt 86 procent av dessa terrordåd inträffade i muslimska länder. Den islamistiska terrorns främsta offer, närmare 89 procent, är muslimer. Men när muslimer mördar andra muslimer är det inget som engagerar FIFS, lika lite som när muslimer mördar kristna en masse i Afrika eller Mellanöstern, lika lite som när muslimer mördar judar världen över. Det tycks bara vara när icke-muslimer mördar muslimer som FIFS upprörs på riktigt.
Allt för att ingen skugga ska falla över den religion som direkt eller indirekt är källan till en så stor del av detta våld och detta hat – islam.
Läs även: Skogkär: Barbarer innanför murarna