Slutreplik: Angrip islamismens finansiärer – inte vanliga muslimer
Att uppmana vanliga muslimer att överge sin tro är inte modigt – det är intellektuell lättja. Granska i stället utländska staters inflytande över moskéer, skriver Nima Gholam Ali Pour i en slutreplik till Bitte Assarmo.
Detta är en slutreplik på: Replik: Assarmo: – Nima Gholam Ali Pour vill agera åsiktspolis för islamdebatten
Bitte Assarmo läser nog in alltför mycket i den text jag har skrivit. Ingenstans skriver jag att alla måste formulera sin kritik av islam eller islamistiska institutioner på det sätt som jag önskar. Det är ett mycket oseriöst sätt att bemöta min debattartikel.
Man får självklart kritisera islam på ett obalanserat sätt och med extrema argument, så länge man håller sig inom lagens ramar. Däremot anser jag inte att sådan kritik leder någonstans. Assarmo ger själv ett perfekt exempel på denna typ av obalanserad kritik, nämligen Richard Jomshofs uttalanden.
Jomshofs uttalanden om att han hatar islam och att muslimer ska överge sin religion är fullständigt meningslösa. Dessa uttalanden säger mer om hans inre känsloliv än om de konkreta problem som finns inom islam och islamiska institutioner. Uttalandena har snarare bidragit till att muslimer i Sverige, av ren rädsla, har mobiliserats för att rösta på partier på vänsterkanten. Någon faktisk förändring har de inte åstadkommit.
MUCF:s statistik för 2024 redovisar drygt 170 000 betjänade inom muslimska trossamfund. Även jämfört med försiktiga uppskattningar av antalet personer med muslimsk bakgrund i Sverige utgör de betjänade en tydlig minoritet. De flesta muslimer i Sverige utövar islam lika diskret som människor inom andra religiösa grupper utövar sina religioner.
Det jag föreslår är att man lägger av med dravlet och försöken att svartmåla alla muslimer och i stället ägnar sig åt de verkliga problemen: utländska stater och organisationer som finansierar religiösa verksamheter och därigenom kan skaffa sig inflytande över moskéer i Sverige samt imamer som hämtar religiös vägledning från teologer i Mellanöstern med unkna värderingar. Det är några av de problem som härrör från islamiska institutioner och som påverkar samhället och i slutändan drabbar verkliga människor.
Extrema uttalanden om att alla muslimer ska överge sin religion är självklart tillåtna, men de utgör egentligen inte kritik mot något samhällsproblem, eftersom det inte är ett problem att människor är muslimer. I ett land med religionsfrihet får människor utöva den religion de tror på, så länge de håller sig inom lagens ramar.
I Sverige är alla religioner i grunden en privatsak, med vissa särskilda undantag, exempelvis successionsordningens krav på statschefens religiösa tillhörighet. I de fall då samhällets lagar och normer ifrågasätts av religiösa aktörer ska detta hanteras demokratiskt och sakligt, utan att ge vika vare sig för religiösa krafter eller för extremister.
Det finns en skillnad mellan seriös religionskritik och tom polemik. Seriös kritik granskar makt, finansiering, institutioner och konkreta missförhållanden. Tom polemik misstänkliggör en hel grupp och kräver att människor ska överge sin tro. Den som verkligen vill bekämpa islamism måste angripa de aktörer och strukturer som ger islamismen makt. Att uppmana vanliga muslimer att sluta vara muslimer är inte modigt. Det är intellektuell lättja förklädd till mod.
