Efter att den svenska politiska debatten länge har handlat om invandring och klimat verkar nu skattefrågan vara på väg tillbaka.

I en längre artikel i Dagens industri som handlar om den vänstersväng som nu verkar ske i det socialdemokratiska partiet hävdar flera framträdande partiföreträdare att Sverige nu behöver en traditionell socialdemokratisk högskattepolitik. Det påpekas i artikeln att vi haft ett sjunkande skatteuttag i Sverige sedan millennieskiftet. Och det stämmer. År 2000 beskattade vi 50 procent av vår svenska BNP. Idag är vi nere på 43 procent.

För en nostalgisk socialdemokrat kan ett så lågt skattetryck beskrivas som ”en kostnad för staten”. Mattias Jonsson, riksdagsledamot och ordförande för S i Göteborg är inne på det spåret när han förklarar att det finns gott om utrymme för nya skattehöjningar: ”Vi har till exempel väldigt stora jobbskatteavdrag i dag, som är väldigt gynnsamma för de rika. Vi har rot och rut som oftast används av dem som från början har det ganska gott ställt. Allt det här kostar staten väldigt mycket pengar.”

I maj har Socialdemokraterna partikongress. Då ska politiken för nästa års valrörelse läggas fast. Troligtvis kommer partiets högerinriktade krafter bjuda motstånd mot alltför entusiastiska skattehöjningsförslag. Men att det socialdemokratiska partiet som helhet kommer gå till val på skattehöjningar kan vi utgå från. Magdalena Andersson talar redan om nödvändigheten av en beredskapsskatt för att finansiera den militära upprustningen. Hon påpekar också ständigt att Tidöregeringen har sänkt skatten för de allra rikaste.

Här kommer högersidan i politiken få framhålla att även vanliga löntagare fått lägre skatt, och att Socialdemokraterna alltid vill tillföra mer av medborgarnas egna resurser till det offentliga. Det här blir en konflikt som Socialdemokraterna antagligen vill ha och som de troligtvis kommer att få.

Men frågan är om inte Tidöpartierna, eller åtminstone Sverigedemokraterna, bör möta den socialdemokratiska skattehöjarivern med en ny typ av argument.

Vi lever just nu i efterverkningarna av 30 års idealistiska samhällsexperiment. Sverige skulle vara en humanitär supermakt med obegränsad flyktingmottagning och vi skulle vara världsledande i den gröna omställningen. Det här är ambitioner som har kostat och som vi fortfarande betalar för. Och frågan är helt enkelt om svenska folket vill betala för vänsterns tidigare och alltjämt pågående fantasiprojekt.

Ska vi betala högre skatt för att finansiera fortsatt massinvandring? Ska skattepengar gå till fortsatta satsningar i utsatta områden? Ska vi betala skatt för att subventionera nya vindkraftsparker? Ska vi betala för att hantera konsekvenserna av kärnkraftsnedläggningen? Ska vi betala skatt på drivmedel för att uppnå överambitiösa klimatmål? Ska våra skattepengar gå till nya orealistiska industriprojekt som ska säkerställa att just Sverige blir världsledande i den gröna omställningen?

Så länge skattepengar går till kärnuppgifter inom vård, skola, rättsväsende, infrastruktur och försvar är nog de flesta svenskar beredda att betala. Men kommer de även fortsättningsvis vilja betala för fantasier och utopier?

I kommande val behöver högern i första hand inte göra motstånd mot nya skattehöjningar. Man behöver framför allt syna vad skattepengarna ska användas till. Vad vill vänstern och Socialdemokraterna göra med våra pengar?

Vi såg det nyligen i en debatt på Aktuellt mellan Jimmie Åkesson och Magdalena Andersson. Vid upprepade tillfällen framhöll Socialdemokraternas partiledare att Tidöpartierna sänkt skatten för de rika. Hon talade sig också varm för en ”beredskapsskatt” som hjälpa till att rusta upp försvaret. Jimmie Åkesson var mer intresserad av att tala om tillväxt. Han menade dessutom att en sådan kan bli verklighet om vi slutar ta hänsyn till överambitiösa klimatregleringar från EU.