Massinvandringen har gjort frågan om vad som är svenskt högst aktuell. Men det nya kriget i Mellanöstern har satt fingret på något som förenar oss alla: höga förväntningar på statlig hjälp. Detta skriver Birgitta Sparf.
Som alltid sitter det ”tusentals svenskar fast i Mellanöstern” som nu inte kan ta sig hem på grund av krigsliknande tillstånd, allmänt kaos och inställda flyg.
Och som alltid gnäller och klagar de alla högt och ljudligt: de får ingen information, UD sätter inte ens in bussar till ett grannland med öppen flygplats! Likt hjälplösa dagisbarn skriker de unisont på hjälp från dagisfröknarna.
Till råga på allt hör jag på Ekot att det skiljer sig mycket mellan olika försäkringsbolags hantering av kundernas reseförsäkringar och ersättningar. Ja, det är liksom det som är själva vitsen med olika privata försäkringsbolag istället för en enda obligatorisk försäkring, driven av statliga Försäkringsministeriet. Kunden får välja alldeles själv!
Svensken är generellt sedan 1960-talet en fri själ som gärna ger sig ut på riskfyllda äventyrligheter runt om i världen långt hemifrån, men så fort det händer något så börjar han instinktivt ropa på Mamma staten.
”Svensken”, däremot, är redan på hemmaplan eftersom han är hemma i Mellanöstern på ”semester” från sitt mycket påfrestande flyktingskap i Sverige. Men även han vill tillbaka till Sverige när det smäller. Det första han lärt sig efter flytten hit är att här är han befriad från allt eget personligt ansvar. Absolut allt trist och jobbigt som händer är alltid kommunens, samhällets, svenska statens och svenska folket fel.
”Sportlovsresan till Dubai skulle vara en häftig upplevelse för Najet. Men dagen innan hon skulle åka hem började de kraftiga smällarna höras runt om i lyxstaden.
Strax efter midnatt började varningssirener tjuta över Dubai och alla i området fick sms från myndigheter att akut söka skydd. Sen small det till rejält och fortsatte hela natten.
– Men det finns inga skyddsrum här så vi fick vara i hotellobbyn. Det har varit en hemsk natt. Jag har inte sovit någonting för man har varit på alerten hela tiden, säger Najet.”
”Flygtrafiken har stått stilla över Persiska viken sedan USA och Israel inledde sina attacker mot Iran i lördags. Svante Liljegren, chef för UD:s konsulära enhet, uppskattar att minst 2 000 svenskar sitter fast i Förenade Arabemiraten och ytterligare tusentals i Qatar och andra delar av världen efter att deras flyg ställts in.
UD har sedan början av året UD avrått från alla resor till Iran [sic] och uppmanar svenskar att lämna landet. För de omkring tusen svenskar som UD uppskattar befinner sig där finns inte mycket hjälp att ge utöver allmän information.
Expressen har pratat med svenskar som sitter fast och är kritiska till att UD inte kommit med mer information eller bokat bussresor till grannländerna. Svante Liljegren säger att han förstår frustrationen, men att det är väldigt många människor från olika länder som sitter fast.
– Att i det läget börja boka bussar och ta sig till antingen Oman eller Saudiarabien, med de fulla flygplatserna som finns där, är en väldigt svår operation, säger han.
– Jag tror inte att så väldigt många svenskar hade följt en avrådan från till exempel Förenade Arabemiraten om den hade kommit för några veckor sedan.”
Själv undrar jag om jag inte faktiskt hittat själva urdefinitionen av vad det är att vara svensk, eller ”svensk”:
”Att vara svensk är att vid nöd i främmande land aldrig få vare sig information eller någon som helst hjälp från UD!”
