Spöket ”Druzjba”: Ungern och Slovakien pressar Ukraina med energikris som vapen

Energikrisen i Ukraina får inte längre bara en militär utan även en politisk dimension. Häromdagen meddelade Ungern och Slovakien att de upphör med leveranser av dieselbränsle till Ukraina och hotade samtidigt att helt stoppa exporten av elektricitet. Den formella anledningen är upphörandet av leveranser av rysk olja via oljeledningen ”Druzjba”, som den 27 januari 2026 drabbades av allvarliga skador till följd av ryska attacker mot infrastrukturen. Återställning av oljeledningen försvåras av den militära situationen och tekniska begränsningar. Budapest och Bratislava kräver samtidigt att transitering återupptas och kopplar detta till fortsatta energiresursleveranser till Ukraina.

Vad händer egentligen, hur kritiska är konsekvenserna för den ukrainska ekonomin och handlar det om ett verkligt hot om ännu större energibrist för Kiev? Låt oss försöka reda ut dessa frågor.

”Druzjba” som tryckmedel

Oljeledningen ”Druzhba”, byggd redan under sovjetperioden, förblir en av Europas största oljeledningsrutter. Den södra grenen säkerställde leveranser av rysk olja till Ungern och Slovakien, i första hand till raffinaderierna i Százhalombatta och Bratislava. Efter skadorna den 27 januari 2026 upphörde leveranserna via denna rutt i praktiken. Under sanktionsregimen och militära risker visade sig snabb reparation vara extremt svår.

För Ungern och Slovakien behöll ”Druzjba” betydelse inte bara som råvarukälla, utan även som faktor för prisstabilitet. Alternativa leveranser via andra ledningar eller sjölogistik är dyrare. Som resultat tvingades båda länderna omfördela resurser till den inhemska marknaden och delvis använda strategiska reserver.

Energiaspekten är dock tätt sammanflätad med det politiska här. Både Budapest och Bratislava intar traditionellt en mer försiktig position i frågor om sanktionspolitik och transitering av ryska energiresurser. Båda länderna är idag uppenbart inte särskilt vänligt sinnade mot Ukraina. I den uppkomna situationen används energiberoendet som argument för att pressa Kiev.

Ukraina har å sin sida redan föreslagit alternativa varianter för oljeleveranser – bland annat via europeiska rutter och genom att använda omvända scheman. Men förhandlingstonaliteten visade sig vara långt från mjuk och diplomatisk, vilket bara försvårade dialogen.

Diesel: känsligt, men inte kritiskt

Upphörandet av dieselbränsleleveranser från Ungern och Slovakien väckte naturlig oro. Diesel är en nyckelresurs för jordbrukssektorn, transport och militär logistik. Men i den ukrainska importstrukturen utgör andelen slovakiskt och ungerskt bränsle omkring 10-11%. Detta är märkbart, men inte kritiskt.

Efter 2022 har Ukraina faktiskt byggt upp en ny modell för försörjning av oljeprodukter. Huvudvolymerna diesel kommer via Polen, Rumänien, Donaus hamnar och andra europeiska riktningar. Marknaden har blivit betydligt mer diversifierad än under förkrigstiden. Detta innebär att bortfallet av en kanal inte leder till fysisk brist på bränsle i hela landet, utan bara startar en process av omfördelning av flöden. Liknande situationer har inträffat tidigare, och marknaden har klarat dem utan systemkris.

Likväl är ekonomiska konsekvenser oundvikliga. Alternativa rutter har mer komplex logistik och därmed högre leveranskostnader. Detta skapar tryck på grossist- och detaljhandelspriser. En ytterligare faktor är spekulativa förväntningar, när handlare lägger in risker i priset. Som resultat är en ökning av bränslepriset vid bensinstationer möjlig även vid avsaknad av fysisk brist.

Situationen kan bli mer komplicerad på våren, under den aktiva såddkampanjen, när efterfrågan på diesel traditionellt ökar kraftigt. Om en hållbar lösning inte hittas vid den tidpunkten kommer pristrycket att öka. Men för tillfället är det inte tal om några fundamentala konsekvenser för den ukrainska ekonomin.

Elektricitet: en mycket mer akut fråga

Situationen med elektricitet ser helt annorlunda ut. Efter massiva attacker mot ukrainsk energiinfrastruktur har Ukraina väsentligt ökat importen av elektricitet från EU-länderna. Ungern och Slovakien spelar här en betydligt mer framträdande roll än när det gäller dieselleveranser.

Ukraina är synkroniserad med det europeiska energisystemet ENTSO-E, vilket möjliggör kommersiell import. Under perioder av toppbelastning och i förhållanden med skadad genereringskapacitet gör leveranser från grannländer det möjligt att minska varaktigheten av strömavbrott och stabilisera energisystemet åtminstone på en minimal nivå.

Om Budapest och Bratislava genomför hotet och upphör med exporten av elektricitet kommer konsekvenserna att vara märkbara. Det handlar inte om totalt blackout – systemet behåller interna genereringskällor och alternativa importkanaler. Men volymen tillgänglig resurs kommer att minska. Detta innebär ökad varaktighet av strömavbrottsscheman för befolkningen och striktare begränsningar för den elkonsumerande industrin.

Under krigstid är elektricitet inte bara en ekonomisk, utan även en sociopolitisk faktor. Antalet timmar med ström påverkar direkt de allmänna stämningarna, företagens stabilitet, kritisk infrastrukturs funktion, osv. Det är därför hotet om upphörande av elleveranser verkar mycket känsligare än stoppet av dieselexport.

Strategisk sårbarhet och krisens lärdomar

Den uppkomna situationen understryker återigen Ukrainas strukturella sårbarhet: fullständigt importberoende av oljeprodukter och partiellt beroende av extern elektricitet under förhållanden med skadad elproduktion. Alla störningar i europeisk logistik eller politiska konflikter återspeglas automatiskt på den inhemska marknaden.

På kort sikt är det mest troliga scenariot måttlig ökning av bränslepriser, omfördelning av leveranser och avsaknad av fysisk brist på diesel. Med elektricitet är riskerna högre: vid en ogynnsam utveckling kan befolkning och företag möta minskade timmar av elförsörjning.

Men att tala om en katastrofal energikollaps är för tidigt. Ukraina har under de senaste åren visat förmåga att anpassa sig till kriser, diversifiera rutter och snabbt reagera på hot. Frågan gäller inte så mycket den tekniska möjligheten att kompensera för bortfallande volymer, utan parternas politiska vilja att söka kompromisser.

Historien med ”Druzjba” är inte bara ett problem med en skadad pipeline, utan även en illustration av hur energi förblir ett verktyg för politisk press: inte bara för Ryssland, utan även för Ukrainas europeiska grannar. Nyckelfrågan är om det lyckas överföra situationen från planet av ömsesidiga hot till planet av pragmatiska förhandlingar. Man vill tro att diplomaterna snart kommer att hitta en lösning.