Thelning: Paris brinner – igen

Det här är den första av tre debattartiklar av Caroline Thelning.

Vad kan historien lära oss?

Bilderna från Frankrike är svåra att värja sig mot. Stadshuset i Limoges har satts i brand, demonstranter har tagit sig in i stadshuset i Marseille och i Bordeaux har butiker plundrats och en statlig tjänstebostad vandaliserats. I Paris har affärer plundrats och våldsamma konfrontationer ägt rum nära Élyséepalatset.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg proportionerna. Mellan 550 000 och 800 000 människor demonstrerade runt om i Frankrike den 17 oktober. De flesta vandaliserade inte sina städer, utan våldet stod betydligt mindre grupper för. Vilka som stod bakom allt våld är ännu inte klarlagt. Men det är bilderna av de våldsamma gruppernas framfart som nu sprids – och även jag har reagerat starkt på dem.

Franska regeringen har pekat på grupper inom den radikala vänstern och människor som utnyttjade kaoset för att plundra.

När oron är berättigad

Jag har upplevt tidigare perioder av politiskt våld och terrorism – och sett dem avta. Det ger ett välbehövligt perspektiv. Inte därför att det som händer i Frankrike just nu är acceptabelt, utan därför att historien också visar att våldsvågor och konflikter kan brytas.

På 1970-talet kidnappade och mördade Röda brigaderna i Italien och RAF i Västtyskland i revolutionens namn. IRA och ETA använde terrorism för nationalistiska mål. De organisationerna och konflikterna hade olika drivkrafter och olika slut, men våldet minskade genom en kombination av polisarbete, rättsväsende och politiska processer.

Sedan kom den jihadistiska terrorismen. Al-Qaidas attack den 11 september 2001 följdes av attentat i Madrid, London, Paris, Bryssel, Nice, Berlin och Manchester. Under 2010-talet byggde IS upp ett terrorvälde över stora delar av Irak och Syrien. Det territoriella kalifatet besegrades till slut militärt, även om IS fortfarande finns kvar. Den terrorismen är alltså inte besegrad. Den finns också i Europa och är fortfarande ett säkerhetshot. Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 och kriget i Gaza har dessutom fått återverkningar långt utanför Mellanöstern, inte minst genom demonstrationer och protester i europeiska städer.

Historien visar att politiskt våld och terrorism inte behöver vara något vi måste lär oss att leva med. De kan bekämpas och trängas tillbaka när stater använder de verktyg de faktiskt har – politiska, rättsliga och, när situationen kräver det, militära.

Kanske är det därför mycket av dagens berättigade oro, ilska och frustration runt om i Europa kan sammanfattas i en fråga: När ska de som har samhällets mandat att använda våld också använda den makten för att skydda oss – och den samhällsmodell vi tillsammans har byggt upp?

När starka bilder översvämmar mitt flöde

En stor skillnad mot den värld jag växte upp i är hur snabbt världens nyheter kan nå oss. I dag kan vi se en videosnutt bara några minuter efter att den spelats in – eller påstås ha spelats in. Till filmen finns en text som redan berättar för oss vad vi ser och vilka som bär skulden. Stämmer det med vad vi redan tror är det lätt att tänka: ja, så är det nog.

Där behöver vi skärpa oss. Är filmen äkta? Vem är avsändaren? Även vänner kan dela falska nyheter i tron att de är sanna. Att tänka efter är inte detsamma som att blunda. Den som vill försvara ett öppet samhälle måste kunna skilja mellan det vi vet, det vi tror och det någon vill få oss att tro.

Friheten att tycka olika

Med åren har jag blivit mindre imponerad av slagord om allas lika värde, rättigheter och tolerans och mer imponerad av de ganska tråkiga konstruktioner som gör orden till verklighet: fria val, yttrandefrihet, föreningsfrihet, demonstrationsfrihet, oberoende domstolar och en gemensam lag.

De ger oss friheten att tycka olika. Jag behöver inte tycka om regeringen eller acceptera ett politiskt beslut. Jag får demonstrera, argumentera, bilda opinion och rösta bort dem som styr. Men jag får inte sätta eld på stadshuset när besluten går mig emot.

Det är värt att försvara. Vi har byggt ett samhälle där konflikter ska lösas med ord, lagar, val och domstolar – inte med våld. Det fungerar bara så länge vi är beredda att försvara den ordningen.

Caroline Thelning
Grundare av Kvinnokraft 4.0