Thelning: Paris brinner – vad krävs för att leva tillsammans?

Det här är den andra av tre debattartiklar av Caroline Thelning.

I den första delen skrev jag om bilderna från Frankrike och om den fråga de väcker hos mig: När ska de som har samhällets mandat att använda makt också använda den för att skydda oss och den samhällsmodell vi tillsammans har byggt upp? Men den frågan har också en andra sida. Vad krävs av oss som lever i ett samhälle där människor har olika religioner, politiska uppfattningar, traditioner och bakgrunder?

Det enkla svaret är att vi inte måste bli lika. Vi behöver inte äta samma mat, fira samma högtider, tro på samma Gud eller ens tycka särskilt mycket om varandra. Men vi måste åtminstone kunna leva under samma lag.

Rättigheter – men också skyldigheter

Efter andra världskriget skapades ett internationellt system för att skydda människor som tvingats fly från sina länder. En av grundpelarna är FN flyktingkonvention från 1951 som beskriver flyktingarnas status, rättigheter och skyldigheter.

Oftast talas det mest om de rättigheter flyktingar har och betydligt mer sällan om artikel 2, som beskriver flyktingens skyldigheter gentemot landet där han eller hon befinner sig. Där står särskilt att flyktingen ska följa landets lagar och bestämmelser samt åtgärder som vidtas för att upprätthålla allmän ordning.

Artikel 2 uttrycker en princip som bidrar till ett hållbart samhälle – både för den som kommer och för dem som tar emot – och som rimligen kan omfatta alla som väljer att bosätta sig i ett land, oavsett orsak. Det borde egentligen inte vara särskilt kontroversiellt.

Vem ska anpassa sig till vem – och vad blir konsekvenserna?

Ännu mer intressant blir det när man läser artikel 34 i konventionens engelska original. Där åtar sig staterna att så långt som möjligt underlätta flyktingars “assimilation and naturalization”. FN:s flyktingorgan UNHCR har senare tolkat assimilation som deltagande i landets ekonomiska, sociala och kulturella liv, inte som påtvingad kulturell likriktning. Den tolkningen passar väl in i idén om ett mångkulturellt samhälle, men lämnar frågan om anpassningens gränser öppen.

För var går den rimliga gränsen för hur olika vi kan leva och ändå fungera som ett gemensamt samhälle? Vad händer när bristande språkkunskaper, religiösa regler eller traditioner försvårar anpassningen till det samhälle man har valt att leva i?

Och vilken anpassning kan rimligen krävas av det mottagande samhället, oavsett varför någon väljer att bosätta sig i ett nytt land? Den frågan blir särskilt relevant när länder och befolkningar förväntas acceptera normer och sedvänjor som de själva lämnat bakom sig eller aldrig haft.

När reglerna krockar

Det är här frågan blir högst aktuell också för Sverige. Religionsfriheten är till exempel en grundläggande frihet. En kristen får följa kristna levnadsregler, en muslim islamiska och en jude judiska. Den som inte har någon religiös tro slipper. Ett fritt samhälle ska ge människor stort utrymme att själva bestämma över sina livsval och sin tro.

Men vad händer när reglerna krockar? Kan familjens regler begränsa en dotters rätt att själv välja vem hon vill leva med? Kan religiösa regler tillåtas sätta kvinnors och mäns lika rättigheter enligt svensk lag ur spel? Kan en religiös ledare avgöra frågor som svensk familjerätt reglerar?

Kan klanens uppfattning väga tyngre än individens rättigheter? Där finns en gräns som måste vara tydlig. Religionen får vägleda ditt eget liv inom lagens ramar. Men religionen står inte över svensk lag och ger dig inte rätt att bestämma över någon annans frihet.

Det handlar inte om att förbjuda människor att leva religiöst. Det handlar om något mycket enklare: i Sverige är det svensk lag som gäller.

Räcker samma lag?

Människor från olika kulturer kan naturligtvis leva i samma land, men dagens migration och luddiga mångkulturella tankar kräver att vi ställer frågan som många av någon anledning tycks uppleva som obehaglig, ja ibland rasistisk:

Räcker det i längden att leva under samma lag, om vi inte också delar några av de grundläggande principer som lagen vilar på?

Lagar är inte huggna i sten. I en demokrati kan de förändras genom politiska beslut. Därför räcker det kanske inte att bara vara överens om vilken lag som gäller i dag. Det finns också värderingar som avgör vilket samhälle vi vill ha i morgon.

Vi behöver inte dela religion, kultur eller livsstil. Men behöver vi vara överens om några grundläggande principer – individens frihet, kvinnors och mäns lika rättigheter, demokratin, yttrandefriheten och rättsstatens ställning?

Det är kanske där den verkligt svåra frågan finns. Hur mycket kan vi skilja oss åt i synen på dessa principer och ändå bevara ett samhälle där människor med helt olika övertygelser kan leva sida vid sida – och samtidigt bevara det välfärdssamhälle som lockar människor från världens alla hörn?

Men hur olika kan våra grundläggande värderingar vara innan det blir svårt att hålla ihop ett samhälle?

Caroline Thelning
Grundare av Kvinnokraft 4.0