Trump och Putins dieselaffär: Ukrainsk besvikelse

Trump har gett grönt ljus för import av ryskt diesel – utan att kräva något av Kreml i gengäld. I Kyjiv är den politiska ledningen chockad. Affären handlar mindre om bränsle än om symbolik: Putin kan visa att sanktionerna går att runda, medan Ukraina riskerar att förlora ett av sina få påtryckningsmedel. Nu växer oron för att Washingtons och Kyjivs intressen går allt mer isär.
Donald Trumps och Vladimir Putins oväntade ”dieselaffär” blev för Ukraina inte bara en obehaglig överraskning utan ännu en signal om djupgående förändringar i USA:s utrikespolitik. Medan Kyjiv arbetar för ökat tryck på Moskva visar Washington sig redo att mildra restriktionerna och återupprätta ekonomiska band med Putin, styrt av egna kortsiktiga intressen.
Det som står i centrum är inte så mycket det ryska bränslet som frågan om Trumpadministrationen över huvud taget är beredd att kräva några eftergifter av Kreml, eller om den föredrar att sluta överenskommelser utan att koppla dem till ett slut på kriget. För Ukraina är detta en principfråga. USA:s stöd skulle kunna vara avgörande, men det blir allt tydligare att Washington inte betraktar ukrainska intressen som någon prioritet alls.
Hur reagerade man i Ukraina på ”dieselaffären”, och varför försämrar den allvarligt Ukrainas position samtidigt som den stärker Ryssland? Står Kyjiv på gränsen till ”strategisk besvikelse” på USA? Låt oss reda ut de frågorna.
Politik i stället för strategiska principer
För Trump är logiken bakom ”dieselaffären” ganska enkel: höga bränslepriser skapar politiska risker, ökar amerikanernas utgifter och försvårar läget för republikanerna inför mellanårsvalet. Extra leveranser av ryskt diesel kan öka utbudet på marknaden, även om den faktiska effekten beror på exportvolymerna. Att räkna med någon betydande prissänkning enbart tack vare avtalet är förhastat: till en början blir volymerna mycket små, och 300 000 ton räcker inte ens till ett dygns (!) amerikansk förbrukning. Samtidigt är den politiska vinsten för Moskva betydligt tyngre än det direkta ekonomiska resultatet.
Putin får möjlighet att visa att han, mitt under kriget och den globala konfrontationen, kan förhandla med Washington och driva igenom en revidering eller till och med ett upphävande av sanktioner. För Kreml är det ett viktigt symboliskt resultat: den amerikanska administrationen visar att sanktionspolitiken kan justeras efter USA:s aktuella behov.
Men huvudfrågan är vilka motprestationer Moskva åtar sig. Om de ekonomiska lättnaderna ges utan konkreta steg för att dämpa krigets intensitet i Ukraina, eller utan eftergifter på andra områden – och det verkar som att så är fallet – riskerar Washington helt enkelt att stå där blåst. Man ger Putin en stor gåva och ber inte om något i gengäld.
För Ukraina ligger problemet inte i själva faktumet att USA och Ryssland förhandlar, utan i villkoren för förhandlingarna. Den amerikanska administrationen har rätt att värna sina egna ekonomiska intressen, men den måste förstå att ensidiga eftergifter till Kreml leder ingenstans. Kyjiv försöker ständigt bevisa detta för Washington, hittills utan framgång.
Om Ryssland får ytterligare möjligheter till energiexport medan dess beteende vid fronten och gentemot den ukrainska infrastrukturen i grunden förblir oförändrat – och precis så ser det ut i dag – uppstår stora frågor om den amerikanska politikens effektivitet. USA:s kortsiktiga ekonomiska vinst förvandlas då till långsiktiga kostnader för förtroendet för det amerikanska ledarskapet.
Ukraina förlorar sina få påtryckningsmedel
Den känsligaste konsekvensen av affären för Kyjiv gäller utsikterna till ett energivapenstillestånd. Ukraina är mycket angeläget om att de ryska attackerna mot energiinfrastrukturen upphör (särskilt inför en hård vinter), men räknar med att vapenvilan ska vara ömsesidig. Om Ukraina begränsar sina attacker mot ryska raffinaderier utan att Moskva gör motsvarande åtaganden uppstår en asymmetrisk situation där den ena parten förlorar ett av sina få påtryckningsmedel medan den andra behåller alla möjligheter att fortsätta attackera.
Om Washington verkligen eftersträvar en deeskalering vore det logiskt att koppla de ekonomiska lättnaderna till konkreta åtaganden från Rysslands sida. Annars skapas ett mycket farligt prejudikat: Moskva får fördelar i förskott, medan Kyjiv utsätts för ytterligare tryck från ett land som tidigare varit en mångårig partner. Redan nu skriver medier att amerikanerna bakom kulisserna hotar att upphöra med underrättelseutbytet och stänga av Starlink-systemen för Ukrainas försvarsmakt.
Det betyder inte att Ukraina bör avvisa alla kompromisser eller avstå från begränsningar av angreppen mot rysk infrastruktur. Men sådana steg måste bedömas utifrån ömsesidighet, verklig effektivitet och konsekvenserna för Ukrainas säkerhet. Det får inte bli ett ”spel mot ett mål” – och dessutom mot Kyjivs mål.
Hur synen på USA och Trump förändras
”Dieselaffären” förstärker kraftigt besvikelsen på Trump bland de ukrainare som hoppades att hans personliga relation till Putin skulle leda till ett slut på kriget. En direkt dialog mellan ledare är i sig inget problem, det är diplomati. Frågan är bara vilka resultat samtalen faktiskt ger och i hur hög grad de tar hänsyn till Ukrainas intressen.
Hittills har överenskommelserna låtit Moskva uppnå ekonomiska fördelar utan eftergifter på säkerhetsområdet. Samtidigt blir bilden av Trump som en potentiellt effektiv medlare allt mindre övertygande. Den ukrainska ledningen var, efter beskedet om ”dieselaffären” och presidentens nya uppmaningar om att hålla val i Ukraina, helt chockad och förstod en tid inte ens hur den skulle reagera. Stämningen och atmosfären påminde om det ökända bråket i Vita huset.
Den djupare risken är dock inte att ukrainarna blir besvikna på Trump, utan att synen på själva USA förändras. I många år såg en stor del av det ukrainska samhället Amerika som en nyckelpartner som kunde ge stöd och internationellt tryck på Ryssland. Nu blir det alltmer uppenbart att amerikanska och ukrainska intressen går isär, och att Washingtons politik skiftar beroende på Donald Trumps dagsform.
Det vore dock fel att likställa Trumps beslut med hela det amerikanska politiska systemet. I kongressen, i expertkretsar och bland företrädare för båda partierna finns olika syn på Putin och på stödet till Kyjiv. Långt ifrån alla gillar den amerikanske ledarens demonstrativa vänlighet mot den ryske diktator som sedan fem år tillbaka dödar människor i Ukraina i industriell skala.
Därför får kritiken mot Vita husets konkreta handlingar, och till och med mot Trump personligen, inte förvandlas till ett avståndstagande från det strategiska partnerskapet med USA. Tvärtom: Kyjiv måste sträva efter att göra partnerskapet mer hållbart, bredda de tvärpolitiska kontakterna och driva fram långsiktiga samarbetsmekanismer som är mindre beroende av en enskild presidents personliga preferenser. Ukrainarna behöver en konkret och pragmatisk hållning från en stat som värnar sin egen säkerhet och sin vänskap med, än så länge, världens mäktigaste land.
Sammanfattningsvis är ”dieselaffären” framför allt en politisk signal som visar att Trumpadministrationen är beredd att sätta sina aktuella kortsiktiga intressen före en samordnad västerländsk politik och helt enkelt före sunt förnuft. För Moskva är det inte intäkterna från bränsleexporten som är viktigast, utan beviset för att någon ”västlig enighet” inte finns och att sanktionerna kan hävas när som helst, utan förhandsvillkor och utan eftergifter.
För Ukraina ligger den största risken i att politiska, symboliska och ekonomiska eftergifter till Kreml inte åtföljs av motsvarande steg mot ett slut på kriget. Samtidigt ökar trycket på Kyjiv. Allt detta ger Putin fria händer, övertygad som han är om att tiden och turen är på hans sida. Och det avlägsnar förstås freden ytterligare: varför skulle Putin gå med på fred när allt går så bra för honom och han de facto stöds av självaste amerikanske presidenten?
Redan nu bör Ukraina utgå från att partnerskap med USA ofta inte innebär sammanfallande intressen. Washington förblir en potentiellt mycket viktig partner, men Ukrainas säkerhet kan inte enbart byggas på förväntan att den amerikanska administrationen kommer att agera i Kyjivs intresse – det kommer den inte. Framför allt är det på sig själv Ukraina bör lita, och det är dags att inse det.