Trumps ”pseudoenergivapenvila” mellan Ukraina och Ryssland

En av de mest intressanta nyheterna under de senaste dagarna är ”energivapenvilan” mellan Ukraina och Ryssland. Informationen om den tillfälliga moratorierna på attacker mot energianläggningar i de båda krigsförandestlanden blev kända först på torsdagen den 29 januari, och slutlig bekräftelse kom på fredagen den 30 januari. Ironiskt nog kommer ”avtalet” alltså att vara ytterst kortlivat: enligt uttalanden från Kreml tar det slut den 1 februari.

Det tycks vara fallet att förbudet mot attacker mot energianläggningar blev en stor överraskning för Kyiv, och det bland de högsta nivåerna. Västerländsk media skriver att President Volodymyr Zelenskyj och hans närmaste krets fick nyheten om energiavtalet på samma sätt som alla andra: offentligt genom Trumps uttalanden — och blev mycket förvånade. Det är inte helt känt om detta faktiskt är sant, men det ser ut som om att så är fallet.

Vad händer egentligen kring attackerna mot energisektorn, vad har det med fredsprocessen att göra och varför är hela ”vapenvilan” ingenting mer än en tom gest? Låt oss granska dessa frågor.

Rysslands attacker mot energisektorn som Kremlins viktigaste trumfkort

Först behöver man svara på huvudfrågan: varför Ryssland med avsikt fryser svenska städer och lämnar miljoner av ukrainska medborgare utan grundläggande civilisationens förmåner? En del experter förklarar detta med att logistiken för den ukrainska militären störs, att militärproduktionen begränsas, ekonomin drabbas och att statens allmänna ”stomme” kraschar, med mera.

Allt detta är sant, men bara till en del. Globalt sett har sådana attacker inte stor mening. Dessutom: enligt FN:s konventioner från 1948 kan avsiktligt skapande av förhållanden som är oförenliga med livet (så som kyla, från vilken ukrainare redan dött i sina egna infrusna hem) klassificeras inte bara som krigsförbrytelser, utan som folkmord.

Därför är den viktigaste orsaken till att Putin med fantastisk uthållighet fortsätter att förstöra Ukrainas energisystem att detta är hans viktigaste och enda trumfkort, men också ett ytterst allvarligt verktyg för att utöva tryck på det ukrainska samhället.

Ryssland har förvisso frontframgångar. Men sett i ett vidare perspektiv ändras inte frontkartan nämnvärt. Precis som för flera år sedan (och sett i ett bredare perspektiv — alltsedan 2014) förblir Donbass den viktigaste fronten, som Ryssland fortfarande inte lyckat erövra. Emellertid lider miljoner av vanliga medborgare utan värme och ljus. I energisektorn rådder det nödläge, Kiev befinner sig på gränsen till kollaps, äldre människor dör i sina egna lägenheter. I kriget mot det ukrainska folket har Putin lyckats mycket bättre med än i striden mot Ukrainas reguljära miliär — den ukrainska försvarsmakten.

En ”god vilja-gest” — men utan gest och utan god vilja

Mot denna bakgrund gör Kreml en ”god vilja-gest”: accepterar att tillfälligt upphöra med attacker mot energianläggningar. Men varför avsäga sig från det viktigaste trumfkortet? Svaret är enkelt: det behövs inte, eftersom han faktiskt inte gör det. Putins talman Dmitrij Peskov bekräftade på fredagen avtalet och uppgav att detta gäller tills nästa möte i samband med förhandlingsprocessen i Abu Dhabi (Förenade Arabemiraten) — dvs. tills den 1 februari. Men vad händer därefter? Därefter kommer allt med stor sannolikhet att återgå till vardagen.

I genomsnitt attackerar Ryssland ukrainskt det energisystemet stort ungefär två gånger i veckan. Under ”de lugna dagarna” bedömer Moskva den orsakade skadan och bygger upp lagren av raketer och drönare. Den senaste stora attaken skedde den 24 januari. Med andra ord är det helt möjligt att under detta pseudo-avtal hade Ryssland ändå inte tänkt skjuta på Ukraina. Men nu gör man det demonstrativt, i samband med ”energivapenvilan”, och Kreml klackar på mirotvortsets laureatskrank.

Det är också viktigt att notera att under de senaste dagarna har temperaturerna i Ukraina märkbart stegrats, och i Kievv har temperaturen ibland legat vid 0 eller +1 grad. Emellertid har från lördagen en ovanligt stark köldknäpp börjat och den väntas nå sin kulmen i nästa vecka. Det är precis då som med största sannolikhet, som nästa attack bör väntas.

Dessutom tycks Ryssland knappt behöva slå mot Ukraina ytterligare. Den 31 januari drabbades landet av en storskalig energikris, som med domino effekt orsakade en kollaps i energisystemet i halva Ukraina. I Kievv, Charkiv, Dnipro och andra städer fungerade ingenting alls: varken ljus, vatten eller uppvärmning; kollektivtrafiken stannade, tunnelbanan stängdes. Till kvällen lyckades myndigheten delvis förbättra situationen, men allmänt sett befinner sig den ukrainska energisektorn inför kollaps— och detta utan fler ryska attacker.

Förhandlingsprocessen: finns det ett samband?

Kremls officiella presstjänst uppgav på fredagen bokstavligen följande: Ryssland gick med på energivapenvilan — som de facto är avsett att gälla enbart i några dagar— för att ”ge positiv impuls till förhandlingarna den 1 februari”. Detta är en vacker, men fullständigt meningslös formulering, och anledningen är följande.

Alla parter i den diplomatiska processen är kvar på sina maximalistiska positioner. Moskva kräver att det ges hela Donbass för att stridshandlingarna och bombardemanget ska avslutas. Ukraina uppger att det inte kommer ge upp en centimeter av sitt teritorium och insisterar på eldupphör längs hela frontlinjen — vilket Ryssland inte accepterar. Amerikanerna försöker att närma dessa positioner, men att döma av läckt information kräver de också att Ukraina drar sig ur Donbass för att kriget ska ta slut. Dessutom strävar USA inte efter att underteckna säkerhetgarantier för Ukraina och delta i dess återuppbyggnad efter kriget förrän Zelenskyj slutligen drar ut trupperna ur Donetsk-regionen.

I detta sammanhang liknar hoppen på ett genombrott i Abu Dhabi den 1 februari hoppen om att Vladimir Putin imorgon skulle dör. Kan detta inträffa? Det kan det, alltså, då ju Rysslands president inte är direkt ung. Men kommer det att inträffa? Sannolikheten är ändå låg, och att hoppas på detta innebär att man lurar sig själv.

Precis likadant är det med förhandlingarna. Ett diplomatiskt genombrott är alltid möjligt, och man borde inte bortse från chansen. Men kommer knappast att inträffa. Därmed kommer bombardemanget av Ukrainas kollapsande energisystem snart att fortsätta — precis vid de lägsta temperaturerna och systemets kritiska sårbarhet, tyvärr för miljoner ukrainare som är utmattade av kylan och att få det dagliga livet att fungera.

Som avslutning kan man hävda att hela historien kring energivapenvilan är ingenting mehr än ett högljutt mediaspektakel, bakom vilket det inte döljer sig någonting. I grund och botten vill Donald Trump skapa bilden av sig som fredsmäklare genom att övertala Vladimir Putin att under några dagar inte plåga ukrainare med kyla. Putin, som kanske ändå inte hade tänkt göra detta just under dessa dagar, ”samtyckte generöst”.

Det kan alltså verka som att alla gick plus och att allt gick bra. Men problemet är att ingenting alls egentligen hände. Bakom ”energivapenvilan” döljer sig en absolut tomhet.