Den ryska mobiliseringen mot Ukraina och Kremls ultimatum till omvärlden skapar vrede i Natokretsen och andra västländer. Från Berlin är tongångarna dock försiktiga. Flera experter anser att Tyskland undergräver sin egen trovärdighet i säkerhetspolitiken.
– Skadan är enorm, säger Rafael Loss på tankesmedjan ECFR i Berlin.
Fem tusen hjälmar. För kritikerna är Tysklands bidrag till Ukraina inför hotet om en rysk storinvasion en symbol för allt som är fel med tysk utrikes- och säkerhetspolitik. För lite, för sent, förfelat.
Från Storbritannien kommer pansarvärnsrobotar, från Baltikum luftvärnsrobotar och ytterligare pansarvärn. Vapnen ses i Kiev som en välkommen solidaritetshandling, men EU-jätten Tyskland säger tvärt nej till vapenleveranser med hänvisning till landets mörka förflutna.
– Vår restriktiva hållning är väl känd och har djupa historiska rötter, sade utrikesminister Annalena Baerbock (De gröna) då hon nyligen besökte Kiev.
Svävar på målet
I frågan om sanktioner och andra straffåtgärder har tyska regeringen svävat på målet. Många bedömare ser den rysk-tyska gasledningen Nordstream 2, som är färdigbyggd men ännu inte har tagits i bruk, som ett av de möjliga påtryckningsmedel som skulle svida mest i Moskva.
Baerbock har hotat med att hålla ledningen stängd om Ryssland trappar upp konflikten med Ukraina. Förbundskansler Olaf Scholz (SPD), som har sista ordet, har däremot inte talat ur skägget, utan nöjt sig med att konstatera att han inte utesluter något.
Skälen till den tyska hållningen kan grovt sett sägas vara tre, enligt Andreas Umland, Kievbaserad analytiker på Centrum för Östeuropastudier vid svenska Utrikespolitiska institutet (UI).
– För det första har Tyskland och Ryssland en särskild relation, som går långt tillbaka. För det andra har man en pacifistisk ansats i utrikespolitiken. Man vill alltid ha dialog och lösa saker genom diplomati. För det tredje har man nära ekonomiska relationer, säger han till TT.
Rötter i Brandts ”Ostpolitik”
Den tyska och i synnerhet socialdemokratiska linjen har rötter i den västtyske förbundskanslern Willy Brandts så kallade ”Ostpolitik”, med avspänning och ökad dialog med östblocket som mål. Strategin anses av många tyskar ha spelat en avgörande roll i den utveckling som ledde fram till Tysklands och Europas enande tjugo år senare.
Sedan Sovjetunionens upplösning har dock mycket hänt. Rysslands agerande har fått flera av Tysklands allierade att fråga sig var Berlinregeringen egentligen står i Rysslandsfrågan. Veckotidningen Der Spiegel beskriver regeringspartiet SPD som ”det största handikappet för tysk utrikespolitik just nu”, och konstaterar att stora delar av Socialdemokraterna sitter fast i ”sympati för Moskva”.
Motviljan mot att ta ton mot Ryssland är inte begränsad till SPD. Så sent som för två veckor sedan sade Bayerns ministerpresident, kristdemokraten Markus Söder, i en intervju att Ryssland ”inte är Europas fiende” och att hårdare sanktioner inte löser något. Och för den kristdemokratiske tidigare förbundskanslern Angela Merkel har det varit ett adelsmärke att upprätthålla dialogen med Kreml, även då det inneburit att se mellan fingrarna med ryska övertramp.
Mest utbrett i SPD
Fenomenet ”Putinversteher” är ändå kanske mest utbrett i SPD. Rafael Loss på tankesmedjan European Council on Foreign Relations (ECFR) i Berlin säger att de många blandade signalerna från Tyskland redan har skapat en stor förtroendeskada i omvärlden, och att den kan bli svår att reparera.
– Skadan för regeringens trovärdighet är enorm. Det vakuum i ledningen som Scholz tillåter just nu kan leda till varaktiga men, säger han.
Läs även: Tyskland: Ex-kanslerns uttalanden om ukrainskt vapenskrammel upprör
