Los Angeles, står det. December. 

Jag stirrar på den där postit-lappen som vore den en krukskärva från en annan tidsålder. Årets jobbresor, nonchalant nedklottrade.

I stället blev det Jukkasjärvi. 

Precis som 2,2 miljoner andra svenskar satt jag bänkad framför Luciamorgon i SVT när elever från Musikgymnasiet i Boden och Kulturskolan i Kiruna stod socialt distanserade och påpälsade utomhus och sjöng Luciasånger medan solen gick upp över Lappland. Jag minns inte när jag senast såg en så välgjord SVT-produktion. 

Det är förstås ingen slump att programmet slog rekord just i år, med dubbelt så många tittare som vanligt. Vi behövde vår sammanhållning och ljus i mörkret mer än på mycket länge. 

2020 har för Sveriges del inte präglats av en epidemi, utan av två. Antalet döda i Covid passerade i veckan 8 000 människor. Vi vet att många av dem har dött i onödan.

Sedan har våldet, i stort och smått, utmärkt också det här året. Sverige fortsätter att sticka ut i förhållande till jämförbara länder när det gäller gängmord och sprängdåd mellan kriminella. Och en våg av rån mot barn och unga håller på att sätta sin prägel på en hel generation pojkar. Nödropet från SVT:s barnredaktion härom dagen var en av årets viktigaste artiklar.

Samtidigt med dessa två kriser har en ljus syn på tillvaron kommit att bli ett slags politisk markör i Sverige. Det talas om ”svårtmålning” som en suspekt avvikelse från en korrekt verklighetsuppfattning. 

Men vi har rätt att vara ledsna, och vi har rätt att ge uttryck för sorg i en kris. 

Samtidigt är människan en komplex varelse, och detta är året då många av oss upplevde att objektivet liksom vreds om, och det viktiga i livet trädde fram skarpare än någonsin. Själv har jag träffats över Zoom med vänner som jag inte sett på länge redan före pandemin. En amerikansk vän berättade på videolänk hur glad han var över att få vara i lockdown tillsammans med sina barn och barnbarn. 

There’s a lot of healing going on, sa han, och jag vårdar de orden som ett av mina bättre minnen från 2020.

Plötsligt blev vi medvetna om hur beroende vi är av varandra, i små gemenskaper, och som nation. Att vi hör ihop på ett alldeles särskilt sätt med en musikklass i Norrbotten, var i landet vi än hör hemma. Och det var bara genom den omsorg människor visade varandra under året som gick – i vården, på äldreboenden eller bara genom att gå och handla åt någon som inte kunde gå ut – som vi kunde förhindra en än värre situation. 

Den här julen blir inte som vi hade hoppats. Många svenskar har mist nära och kära i pandemin. Många andra saknar familjemedlemmar och släktingar vid julbordet när äldre tvingas hålla sig isolerade. Julottan och midnattsmässan är inställd när kyrkorna håller stängt. 

Men jag önskar er en God Jul, med fokus på det som är viktigt. Och så hoppas vi på ett bättre år 2021. 

Paulina Neuding
Chefredaktör och ansvarig utgivare