Zelenskyj: Låt EU finansiera en ukrainsk kontraktsarmé

I en nyligen genomförd intervju antydde Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj möjligheten att övergå till en helt kontraktsbaserad (det vill säga frivillig) armé – under förutsättning att de europeiska partnerna tar på sig motsvarande kostnader. Enligt honom skulle Ukraina, om Europa finansierar en sådan modell, kunna överge den nuvarande tvångsmobiliseringen till förmån för en frivilligbaserad rekryteringsprincip.

Uttalandet kom mot bakgrund av en pågående diskussion om gränserna för mobiliseringsresurserna, samhällströtthet, oacceptabiliteten av våld vid militär rekrytering och behovet av att hitta en mer hållbar, institutionell försvarsmodell.

Idén om en kontraktsarmé är inte ny vare sig för Europa eller för det postsovjetiska området. Men i ukrainska förhållanden – i ett läge av fullskaligt krig, demografisk kris och djupgående statsbudgetberoende av externt stöd – får den en helt annan dimension.

Hur realistisk är ett sådant initiativ, och varför är en i grunden god idé knappast genomförbar i praktiken? Låt oss reda ut dessa frågor.

Kontraktets ekonomi: vad kostar frivilliga?

Om man utgår från ungefärliga beräkningar ser Volodymyr Zelenskyjs logik ut som följer. I Ryssland erbjuds frivilliga betydande engångsutbetalningar vid kontraktsskrivning – omräknat till ukrainsk valuta rör det sig om ett genomsnitt på 1,5 miljoner hryvnja. Omräknat till Euro är det ungefär 29 400 Euro. För den stora majoriteten av ukrainare är detta mycket pengar – tillräckligt för att köpa en liten lägenhet, ett hus på landet eller en bra bil och så vidare.

Enligt Zelenskyjs uppskattningar mobiliseras ungefär 30 000 personer per månad. Om man antar att ett liknande antal militärer rekryteras på kontraktsbasis med en engångsutbetalning på 1,5 miljoner hryvnja per person, skulle det krävas ungefär 45 miljarder hryvnja per månad. Med en kurs på 51 hryvnia per euro motsvarar det cirka 882 miljoner euro månadsvis. På årsbasis – ungefär 10,5 miljarder euro.

Som jämförelse: det totala stödet till Ukraina från Europeiska unionen under krigsåren uppgår redan till hundratals miljarder euro. Ur EU:s samlade budgets perspektiv är en summa på 10–15 miljarder euro per år för en kontraktsbaserad ukrainsk armé fullt hanterbar. EU:s samlade BNP översteg exempelvis 19 biljoner euro under 2024.

Den politiska och budgetmässiga verkligheten är dock betydligt mer komplex än enkel skolaritmetik. Utgifterna för stödet till Ukraina har länge varit föremål för hetsiga debatter inom EU:s medlemsländer. En utökning av finansieringen i form av direkta utbetalningar till ukrainare för att skriva kontrakt med den ukrainska armén kan uppfattas som ett skifte från hjälp till ett angripet offer till direkt finansiering av legoknektar. I ett antal EU-länder kan sådana idéer väcka stark reaktion.

Det politiska samtalet riskerar att förskjutas mot ungefär följande tes: ”Vi finansierar redan Ukrainas krig, och nu ska vi dessutom betala deras kontraktssoldater? Är inte det lite väl mycket hjälp?” Även om det formellt sett handlar om finansiering av den ukrainska statsbudgeten, kommer den klart negativa uppfattningen i den europeiska opinionen att spela en avgörande roll.

Den europeiska faktorn och den ukrainska logiken

Utöver den ekonomiska dimensionen finns det två principiella aspekter – en utrikespolitisk och en inrikespolitisk institutionell.

Den första handlar om de europeiska eliternas beredvillighet att ta på sig inte bara ett finansiellt, utan även ett moraliskt och politiskt ansvar för en ny modell för den ukrainska armén. En kontraktsarmé byggd på stora utbetalningar kommer oundvikligen att tolkas som en mer ”marknadsanpassad” krigföring. Det förändrar själva filosofin bakom stödet: från hjälp till en stat som försvarar sig mot aggression till finansiering av ett system med ekonomiska incitament för bred folklig delaktighet i striderna. Som vi redan noterat kan detta för en betydande del av det europeiska samhället bli en psykologisk rubikon.

Den andra aspekten är intern ukrainsk. Den nuvarande mobiliseringsmodellen – som i Ukraina kallas ”busifiering” (från ordet ”buss”, det vill säga de militärpolisens minibussar som kör runt på gatorna och plockar upp folk) – fyller inte bara den direkta funktionen att fylla upp armén. Den utgör också ett viktigt element i den administrativa och sociala kontrollen. Det strikta militärbokföringssystemet, ID-kontrollerna, utreseförbudet för män och den skärpta kontrollen av rörelser inom landet skapar en särskild arkitektur i förhållandet mellan staten och medborgaren.

Varje tvångsapparat som en gång skapats i en stat har en stark inneboende tröghet. Verktyg för undantagsförvaltning och inskränkning av medborgerliga rättigheter och friheter införs mycket snabbt – men är sedan ytterst svåra att avskaffa. Enkelt uttryckt: det är lätt att dra åt skruvarna, men myndigheterna är sedan mycket obenägna att lätta på trycket och ge upp maktmedlen. Det är systemets egen logik.

Dessutom bör man inte glömma korruptionen och de ekonomiska intressen som formats kring mobiliseringen. Varje storskaligt byråkratiskt system som omfattar hundratusentals människor skapar egna materiella incitament för sin egen överlevnad. För många och för mycket tjänas det på mobiliseringen för att man ska kunna ge upp den utan vidare. En reformering av detta system skulle kräva inte bara ekonomiska, utan också betydande politiska ansträngningar. Det ser ännu inte ut som att Kiev är redo för det.

Slutligen finns det en demografisk gräns. Ukrainas befolkning krymper och utvandringen fortsätter. Även vid betydande utbetalningar kan man inte garantera ett stabilt tillflöde av 30 000 frivilliga per månad. I alla länder finns det en andel medborgare som av värdemässiga, psykologiska eller andra skäl inte är beredda att delta i krig oavsett nivån på de ekonomiska bonusarna. I Ukraina har dessutom nästan alla som velat till fronten redan sedan länge tagit sig dit.

Bra i teorin – svårt i praktiken

Sammanfattningsvis framstår idén om övergången till en kontraktsarmé som logisk ur ett liberalt rättighets- och frihetsperspektiv: mindre tvång – mer frivillighet, högre motivation, mindre social spänning och så vidare. Finansiellt är en sådan modell också fullt genomförbar för EU: pengarna kan hittas om man anstränger sig.

Den politiska viljan är dock inte bara en fråga om resurser, utan också om folkligt samtycke. I ett läge av växande krigströtthet och förstärkning av populistiska krafter i de europeiska samhällena kommer ett sådant beslut oundvikligen att leda till allvarliga debatter. Och inom Ukraina skulle övergången till en kontraktsmodell innebära en omvandling av hela mobiliseringssystemet – något som berör mångas intressen och förskjuter maktbalansen.

Det ser ännu inte ut som att någon är beredd att ta det steget. Därför förblir Zelenskyjs idé god i teorin, men knappast genomförbar i praktiken. Även om man mycket väl kan komma att återvända till modellen med en kontraktsbaserad ukrainsk armé längre fram.