”Det gick, Gudi lof, lika väl för alla fyra. De præparerades med god diet något öfwer 14 dagar och togo några gånger in piller af calomel, campher och g. Guajaci, hvilka intogos om aftonen, och morgonen derpå ett laxermedel. Fotbad brukades ock. Den 9/3 skedde ympningen. I början af siette dygnet fingo alla på en gång en liten feber, som höll uti tre dygn. Derpå slogo kopporna ut äfven på alla fyra på samma dygn och med utslaget försvann febern småningom inom det dygnet. Den 26 woro kopporna öfverallt torkade och till större delen affalne. På kroppen hade deras Högheter 40 à 50 koppor. Cronprinsen hade i ansigtet 22, prins Friedr. Adolph 5, Cronprinsessan 2 och prinsessan Sophia Albertina 3.” (Nils Rosén von Rosenstein i brev till Johann A. Murray år 1769) 

Den 6 april 1769 rapporterade Inrikes Tidningar om den tacksägelse som hölls i Storkyrkan i Stockholm efter den lyckade koppympningen av ett antal ”Kongl. Personer”. Dessa var kronprins Gustav, hans hustru och två syskon. Det uttrycktes även en förhoppning om att den påbörjade koppympningen av prins Carl skulle gå bra. Vid denna tid hade det koppympats i Sverige i närmare 15 år, men trots detta hade proceduren troligen på sin höjd utförts några tusen gånger.

Smittkoppor – en dödlig och vanlig sjukdom

Under 1700-talet drabbades de allra flesta svenskar av smittkoppor som barn, i samband med återkommande epidemier. Det var en mycket allvarlig sjukdom och det har uppskattats att omkring 15 procent av de insjuknade dog. Bara under åren 1750 till 1800 dog nästan 300 000 av smittkoppor enbart i Sverige. Det vill säga i genomsnitt ungefär 6 000 per år av en befolkning på knappt 2,1 miljoner. Medellivslängden var omkring 36 år. Smittkoppssituationen var mer eller mindre densamma i hela i Europa.

På 1710-talet började användningen av så kallad koppympning, eller variolation, att sprida sig från Konstantinopel, nuvarande Istanbul, till England. Där rönte den uppmärksamhet och vidareutvecklades. Under 1700-talets andra halva började den också med goda resultat användas i allt större omfattning i England. Idén bakom koppympning var att, under kontrollerade former och vid en lämplig tidpunkt, försöka utsätta kroppen för en mindre allvarlig smittkoppsinfektion.

Vid 1700-talets mitt innebar detta i praktiken ofta, att den som utförde ympningen anlade ett snitt i huden på sin patient och däri införde material hämtat från en smittad individs koppor, till exempel en tråd doppad i var. Detta ledde förhoppningsvis till en mildare infektion vilken i sin tur ledde till immunitet. Dock var metoden inte utan risker. Dels kunde den koppympade allvarligt insjukna i smittkoppor och risken fanns även att smittan fördes vidare till andra. Det fanns även en viss risk att också andra smittor kunde spridas från person till person. Enligt en sammanställning från 1729 av 845 tidiga koppympningar dog 17 av dem som underkastade sig proceduren, det vill säga två procent.

I takt med att metoden sofistikerades tycks riskerna ha minskat. Dock bidrog de till oro och skepsis hos allmänheten, och gjorde koppympningen dyr och omständlig. Inte förrän 1754 skickades den unge svenske läkaren David Schultz till London för att studera koppympning å den så kallade Sundhetskommissionens vägnar. Ungefär vid samma tid utfördes också de första koppympningarna i riket, först i Finland och sedan i Uppsala. Men det gick ganska långsamt. Vid slutet av 1766 hade 630 koppympningar rapporterats i nuvarande Sverige, även om det troligen utförts betydligt fler.

När den blivande kung Gustav III koppympades i mars 1769 hade nog blott några tusen koppympats i Sverige. Enligt en sammanställning gjord av professor Peter Sköld hade fler än 1319 koppympats i större insatser fram till slutet av 1769, och för dessa ympningar hade sex döda rapporterats. Det vill säga något under 0,5 procent. Att proceduren inte var riskfri kan illustreras av att Nils Rosén von Rosenstein, som ansvarade för koppympningen av kungligheterna 1769, tidigt förlorat minst en dotter i samband med koppympning. Trots detta förblev han en av dess ivrigaste förespråkare.

Som framgår av Rosén von Rosensteins egen beskrivning (ovan) av den kungliga koppympningen började proceduren med en strikt diet som varade i mer än 14 dagar. Det gavs även piller, bland annat innehållande kvicksilverklorid. Alla fyra kungligheter utvecklade feber och koppor, fast det gick bra och symptomen blev milda. Febern gick över på några dagar och de fick bara 40–50 koppor var. 

Framgången firades inte bara med tacksägelse i Storkyrkan utan Rosén von Rosenstein belönades med 100 000 daler kopparmynt, motsvarade 3,4 miljoner kronor i dag. David Schultz, som tycks ha varit den som faktiskt utförde proceduren, adlades också med namnet von Schulzenheim. Intressant nog koppympades vid detta tillfälle även en femte person. Det har på goda grunder antagits att denne var den västindiskfödde och frigivne slaven Badin som kom till det svenska hovet som pojke på 1750-talet och var jämnårig med kungabarnen.

Trots att det slutade lyckligt för kronprinsen och de övriga blev koppympning aldrig av någon större betydelse i Sverige. Sköld uppskattar att totalt omkring 35 000 personer koppympades fram till dess att den ersattes av vaccinering i början av 1800-talet.

Vaccinet kommer

Det ursprungliga vaccinet som utvecklades av den engelske läkaren Edward Jenner 1796 byggde på samma metoder som koppympningen. Skillnaden var att man använde material från koppor från individer smittade med kokoppor i stället för smittkoppor. Kokoppor ger en mycket mildare infektion än smittkoppor och med tiden hade man upptäckt att dessa infektioner tycktes ge immunitet också mot smittkoppor. Även om det har debatterats huruvida det vaccin som spreds verkligen kom från kokoppor, så kommer namnet vaccin av det latinska namnet för ko, vacca.

De första vaccineringarna i Sverige utfördes i Skåne i oktober 1801. Material hade hämtats från Köpenhamn och allra först lär Eberhard Munck af Rosenschöld ha varit. Ett drygt år senare, den 4 november 1802, vaccinerades Gustav IV:s dotter, prinssessan Sofia Wilhelmina, och den 3 december kunde allmänheten läsa i Inrikes Tidningar att det hela avlöpt väl.

Därefter gick utvecklingen snabbt. Även om koppympningen inte varit någon större framgång i Sverige lade erfarenheterna grunden för vad som, trots vissa problem, måste anses vara en framgångsrik vaccinationkampanj. Eftersom riskerna var mindre än för koppympning var motståndet också mindre. Likaså avskaffades kravet på att proceduren skulle utföras av läkare. I princip varje socken kom det att under 1800-talet finnas vaccinatörer. Många hade kopplingar till kyrkan och ofta var de klockare. Det förekom även en del kvinnliga vaccinatörer, som till exempel barnmorskor.

Tanken var tidigt att vaccinationerna skulle vara kostnadsfria och 1816 blev det lag på att föräldrar skulle låta vaccinera sina barn före två års ålder. Redan på 1810-talet vaccinerades under några år motsvarande 60 procent av antalet barn födda under det föregående året. Under stora delar av 1800-talet kom siffran att ligga på omkring 80 procent, och ännu högre var den efter justering för spädbarnsdödlighet. Troligen var vaccinationsgraden högre på landsbygden än i städerna och lägst i Stockholm.

Även om det skulle visa sig att den immunitet som smittkoppsvaccinet gav inte alltid var livtidslång som Jenner och många med honom ursprungligen trott, så sjönk dödligheten i smittkoppor dramatiskt i Sverige redan under 1810-talet. Därefter förekom förvisso en del större utbrott, det senaste i mitten av 1870-talet, men de var överlag mindre allvarliga än tidigare. Mot 1800-talets slut var det ytterst få i Sverige som dog i smittkoppor. År 1980 meddelade WHO slutligen att smittkoppor sedan några år var utrotade överallt i världen.

TEXT: Nyhetsredaktionen