Tusentals forskare har skrivit på ett upprop till riksdagen om att göra om systemet med etikprövning. Bakom initiativet står Carl Öhman, biträdande lektor i statsvetenskap vid Uppsala universitet.
Flera forskare har under den senaste tiden riktat skarp kritik mot systemet med etikprövning. Även Etikprövningsmyndigheten samt Önep, överklagandenämnden, har fått kritik. Kritiken bottnar bland annat i att Sverige som enda land i världen har lagkrav på etikprövning för samtliga forskningsdiscipliner. Därav går mycket tid åt till administration och annat som tar fokus från forskningen.
Vetenskapsakademiens Hans Ellegren konstaterade nyligen att svensk forskning halkar efter och att etikprövningen bär en stor del av ansvaret.
Senaste tiden har flera debattartiklar skrivits i ämnet om att etikprövningen är alltför långtgående och att systemet skapar onödig byråkrati.
Etikprövningsmyndigheten inrättades 2019 och ansvarar för etisk prövning av forskning på människor. När en forskare ska genomföra intervju- eller enkätfrågor krävs att varje fråga prövas av Etikprövningsmyndigheten i förväg.
”Byråkratiskt”
I skrivande stund har flera tusen forskare undertecknat ett öppet brev som är ett initiativ för att stoppa det nuvarande systemet. Bakom initiativet står Carl Öhman, biträdande lektor i statsvetenskap vid Uppsala universitet.
– Jag upplevde det som otroligt formellt och byråkratiskt. Systemet är inte anpassat efter den praktik som forskningen utgår ifrån. Ofta behöver man som forskare agera snabbt och följa upp nya spår, kanske komplettera med nya frågor eller ändra frågeställningen. Då blir det helt orimligt att skicka in en ny ansökan och vänta på svar, säger han till Forskning och Framsteg.
I det öppna brevet står bland annat att konsekvensen av lagen är att den ”skapar orimliga hinder för granskning av makthavare”. Därför vill forskarna som skrivit under att politikerna bland annat ändrar etikprövningslagen så att forskningen inte behöver genomgå prövning om den ”inte innebär någon beaktansvärd risk för enskilds hälsa eller säkerhet eller för intrång i enskilds personliga integritet”.
– Vi som är anställda för att granska och studera samhället är de personer som har absolut minst frihet att granska samhället, säger Carl Öhman.
