De senaste årens främsta reaktionära bedrift i Sverige har varit att få myndigheter, företag och medier att prata om ras.

Jag körde en gång söderut från St. Louis, där Mississippi och Missouri flyter in i varandra. Fullmånen förlängde den första kvällen vid floden. Strimmor av ljus frilade landskapet, med döda träd vadande i tillrinningsflödena. Med sina spretiga grenar skänkte stammarna skymningen ett vemod, som förstärktes av cikadornas vassa sång och som sedan följde med långt söderut.

I Memphis checkade Martin Luther King in på Lorraine Motel vid Mulberry Street, i ett trasigt hörn av staden. Sopåkarna strejkade när han kom dit i april 1968. På ett känt fotografi står hundratals svarta renhållningsarbetare och håller upp skyltar med texten ”Jag är en människa”. 1968 var ett år då svarta familjer fortfarande bara fick besöka Memphis Zoo på tisdagar. Endast ett fåtal hotell, som Lorraine, tog emot svarta gäster.

Vid sextiden den 4 april stod Martin Luther King för ett ögonblick ensam i dörren till rum 306, med ryggen utåt mot mördaren i byggnaden på andra sidan gatan. ”Mordet på honom frös tiden för oss”, sa Mirma Johnson, utbildningsansvarig på medborgarrättsmuseet som hade tagit över motellbyggnaden när jag kom dit för 25 år sedan. ”Medierna framställer oss som en dum kultur. Jag vill inte ens tänka på hiphoptexterna som min son lyssnar på. En gangsterkultur har placerats mitt i underhållningsbranschen. Om man ständigt beskrivs som en katt måste man till slut lära sig jama.”

Läs även: Åberg: Rasism är inte förklaringen på allt – eller ens särskilt mycket

Söder om Memphis tog bomullsfälten vid, miljontals halvmeterhöga buskar som poppade och brast i solgasset. Ekot av bluesröster bars av vinden, Robert Johnsons vägskäl där han mötte djävulen kunde man hitta lite över allt. I Money hade en fjortonårig pojke, Emmett Till, lynchats av vita män som friades i rätten. I Jackson mördades Medgar Evers. Varenda by och stad utmed highway 61 hade sin sorg att svälja, att ropa ut.

Nu var det 1990-tal och på slätten låg samhällen hopplockade av sådant som blåst förbi. Det var plåtskjul, plywoodskjul, tredje världen-skjul. Den här delstaten, Mississippi, tycktes segregerad från allt annat. I Jonestown var alla svarta utom jag; vi drack kaffe i brännheta pappmuggar och småpratade medan hönsen vaggade omkring och den varma fukten pressade allt mot marken, rucklen, de tillfälliga lösningarna som blivit permanenta.

Säg efter mig: Sverige är inte USA. Malmö är inte Mississippi. Ländernas historia skiljer sig åt. Välfärdssystemen är olika. Svarta fördes till den nordamerikanska kontinenten som slavar. Människor som kommer till Sverige från andra världsdelar får försörjningsstöd, bostad, utbildning, sjukvård, pension.

Säg det igen: Sverige präglas av strukturell välvilja, inte av strukturell rasism.

Påståendena om ständigt närvarande och tilltagande rasism hamrar som hagel mot plåttak. Att i Sverige förklara ekonomiska, sociala, utbildningsmässiga och kulturella skillnader mellan individer och grupper i rastermer hör emellertid till det mest reaktionära man kan göra. Även om enskilda kan behandlas illa, något som sker i alla sorters samhällen, finns inga belägg för att det svenska systemet är rasistiskt strukturerat. Tvärtom dominerar en välvillig inställning som gränsar till välgörenhet.

Rastänkandet låser fast människor och förutsätter att ingen förändring är möjlig eftersom alla sitter instängda i sina etniska fängelser. Försöken att göra ras till dominerande samhällsfråga göder en ekonomisk sektor med aktivistisk forskning, bidragsmyndigheter, konstgjorda föreningar och expansiv offerkultur.

Läs även: Luai Ahmed: Invandringskritik varken hotar demokratin eller normaliserar rasism

Antirasismen sådan den importerats från USA måste skruvas till för att få fäste i ett land som Sverige. Steget från att hos barn inskärpa nödvändigheten av ett öppet sinnelag utan fördomar är onekligen långt till den aggressiva samhällskritik, som på närmast religiöst amerikanskt manér vill få oss att tro att alla med ljus hy är rasister och att vi som har sådan hy egentligen aldrig kommer att kunna bli kvitt vår förfärliga människosyn och kollektiva skuld.

Fortfarande hör vi ganska lite om hur människor i dagens Mississippi lever. Kanske är de ointressanta för de antipolisdemonstranter, som härjat runt i amerikanska innerstäder med krav på att de enda som kan skydda fattiga och otrygga svarta kvarter ska försvinna. Den sortens antirasister bryr sig förmodligen inte heller om folk på landsbygden i West Virginia, den andra av USA:s båda fattigaste delstater, eftersom de flesta där är vita.

När antirasismen som ideologisk konstruktion till stora delar lämnat Martin Luther Kings och medborgarrättsrörelsens idéarv bakom sig, förvandlar den sig till en spegelbild av det rastänkande den påstår sig bekämpa. För att tillskansa sig resurser behöver den framställa rasismen som växande och som vår tids ödesfråga.

Tidigare i höstas publicerade Länsstyrelsen i Stockholm ännu en rapport i den numera långa raden av svenska skräckskildringar, den här gången med titeln Vita privilegier och diskriminering. Processer som vidmakthåller rasifierade ojämlikheter på arbetsmarknaden. Malmö stad har till samtliga sina skolbibliotek köpt in amerikanskan Tiffany Jewells Antirasistisk handbok (Max Ström, 2021) med bifogat studiematerial kring den transatlantiska slavhandeln.

I Vitt eller brett. Vilka får ta plats i medier och på redaktioner? (Institutet för mediestudier, 2021) går flera debattörer ett nytt varv kring mångfald och representation, begrepp som oftast begränsas till ytan: utseendet, ursprunget. Tobias Hübinette vid Karlstads universitet beklagar än en gång att den svenska folkbokföringen saknar uppgifter om hur personer ”identifierar sig utifrån ras och etnicitet” och menar att SVT och SR borde ”särredovisa andelen anställda med utom-europeisk bakgrund”.

En logisk fortsättning på det importerade rastänkandet bör alltså bli registrering av människors hudfärg och rastillhörighet. Det har vi inte haft i Sverige, men nu lanseras detta som jämlikhetsdata, en bussig byråkratterm som vill gjuta in identitetspolitiken i det statistiska fundamentet.

Om inte barnen i skolan har gjorts tillräckligt uppmärksamma på olikheter tidigare, kommer antirasisterna att se till att de så ofta som möjligt ägnar sig åt dem och ältar dem när de blir äldre.

Läs även: Åberg: Antirasismen är den nya moralpaniken

Den faktiska segregationen i Sverige är i realiteten inte så mycket ett resultat av människors fördomar som av ogenomtänkt migrationspolitik. Problemen är i huvudsak politiskt skapade och kräver därför politiska lösningar.

Gräver man ner sig i rasism väljer man ett hopplöst spår, som bara leder bakåt i tiden. Runt hörnet väntar omöjliga och omänskliga kvotsystem. Bakom en fasad av godhet öppnar man för ondskan.

Lars Åberg
lars@bulletin.nu