Mordet på Einár lämnar inte kultursidorna någon ro. De har lyckats bli hyfsat överens om att de förstått alldeles för lite när de konfronterats med mordet på en 19-årig rappare och med underjorden där bakom.

Begränsade kunskaper om gängkriminalitet är dock knappast kulturjournalistikens största försyndelse. Här finns redan en bekväm avskildhet av mer omfattande dimensioner; med alldeles för få undantag har kulturbevakningen missat eller skjutit åt sidan den omvandling av det svenska samhället, som varit en av förutsättningarna för brutaliteten som numera läggs ut i barnens sociala kanaler. Med kikaren felvänd har det gått att övertyga sig själv om att SD:s framväxt berott på nazistisk smygockupation. Många av branschens skribenter tycks av sina texter att döma tillbringa ändlösa timmar framför streamade serier med dramatiseringar av en verklighet de inte själva orkat uppsöka.

På gruppnivå utövar de därför ett slags couch potato-journalistik, som närmast sömlöst hamnar i ett skrockande moraliserande över människor de saknar kontakt med.

Läs även: Åberg: Rasism är inte förklaringen på allt – eller ens särskilt mycket

I sin nya bok Bad news. How woke media is undermining democracy (Encounter, 2021) vidgar Batya Ungar-Sargon frågan. Hon är redaktör för opinionsmaterialet i amerikanska Newsweek och bekymrar sig för journalistyrkets gentrifiering i USA, där det, menar hon, blivit en välbetald syssla för universitetsutbildade med begränsat intresse för dem de regelbundet och i accelererande takt beskriver som rasister.

Ungar-Sargon tar sin utgångspunkt i landets tidiga populistiska presshistoria med billiga tidningar, den så kallade pennypressen, som vände sig till dåtidens arbetarklass. När tidningsutgivaren Joseph Pulitzer pensionerade sig 1907 förklarade han att journalistiken aldrig fick brista i sympati för de fattiga. I Bad news skriver Ungar-Sargon, som själv ser sig som vänsterliberal, om vår tids elitjournalistik som förvandlat ett jobb med arbetarförankring till ett som är mer socialt upphöjt än de flesta: ”Faktum är att journalistiken har blivit ett uppseendeväckande privilegierat yrke.”

Hennes paradexempel är föga förvånande New York Times. Där har reportrar från elituniversiteten och annonsörer som vänder sig till dem med elitinkomster ställt prärievagnarna i cirkel, och från insidan odlar de sin upprördhet över föreställda uppfattningar hos dem som lever ute i vildmarken. Svarta amerikaner, och särskilt fattiga svarta, är mest användbara på ett abstrakt symbolplan. Angela Davis på söndagsmagasinets omslagsbild samsas med Cartier-reklam på baksidan. Enligt Ungar-Sargon kan den här journalistiska brahmin-kastens låsning vid ras och antirasism liknas vid moralpanik.

Läs även: Göran Adamson: Identitetsvänstern tror att kritik mot kulturer är rasism

Precis som i Sverige pekar data och mätningar på att rasismen minskar medan man i mediernas värld lätt kan bli övertygad om motsatsen. Här märks ett tydligt klassförakt; de som tillhör det som bildjournalisten Jacob A. Riis vid 1800-talets slut med stark empati skildrade som ”the other half” behandlas nu som allmänt korkade och vulgära.

Att Hillary Clinton förlorade presidentvalet 2016 efter att ha kallat sina motståndare sorgliga, bedrövliga figurer ledde inte till någon medial självrannsakan. Tvärtom förstärktes det perspektiv som för varje dag gjort allt större skäl för beteckningen elitistiskt.

Efter George Floyds död under ett polisknä våren 2020 följde en i stora stycken okritisk bevakning av kraven på att krympa polisens resurser. Detta var knappast vad majoriteten av de svarta amerikanerna önskade sig – det var svartas kvarter som var otrygga och stacks i brand och det värsta våldet fortsatte att utövas av svarta mot svarta – men tesen om rasismen som definierande samhällsfråga blåstes upp och flöt samman med den utstötningskultur, som redan hade etablerats på universitet och tidningsredaktioner. Hundratals medarbetare kunde förmås att skriva under upprop med krav på att misshagliga arbetskamrater skulle sparkas, bland annat på New York Times och The Guardian. Det hjälpte inte att vara vänster om man var fel sorts vänster. Inte heller den feminist som var fel sorts feminist skonades.

I USA har lokaltidningarna gått i graven med samma hastighet som familjejordbruken. Under de senaste femton åren har mer än var fjärde tidning lagts ner och de som finns kvar är tunnare och svagare. Journalistiken kommer numera från östkusten eller rymden.

I novembernumret av The Atlantic skriver McKay Coppins om hur branschen plundras – han jämför med brutal gruvbrytning i dagbrott – av kostnadsjägare som hedgefonden Alden Global Capital, som tidigare i år satte Chicago Tribune på extremt mager diet och snabbt har skaffat sig kontroll över mer än 200 dagstidningar. Om Pulitzer, Hearst och Murdoch var mediedominanter med ett ansikte håller makten på att glida över till anonyma penningplacerare utan synbart intresse för det journalistiska innehållet.

Svensk kulturjournalistik trendspanar gärna hos detta USA, som samtidigt väcker så mycket motvilja. Yrvaket heter det nu att ”det krävdes en känd medelklasskille för att vi skulle bry oss” eller ”varför tycker vi att det är ok när skjutningarna sker i orten?”. Detta ”vi” syftar så uppenbart på den egna yrkesgruppen att iakttagelserna blir en ledsam bekräftelse på social och emotionell isolering.

Läs även: Altstadt: SD och rasismen borta när Sjöstedt tecknar partiets historia

Journalistikens utvecklingslinje följer i mångt och mycket politikens. Om ministrarna fostras i ungdomsförbunden utbildas journalisterna på skolor som förstärker mediernas ekosystem. Före specialiseringens tid hämtades både partifolket och skribenterna ur bredare lager. Avståndet till väljarna och läsarna har senare ökat när erfarenheterna blivit annorlunda och värderingarna ersatts med lättmemorerade värdegrunder.

Digitaliseringen av journalistiken har också gjort det lättare att hämta stöd för sina förutfattade meningar och svårare att ge sig utanför redaktionen för att pröva om de faktiskt stämmer. Ju mer information som blivit tillgänglig desto mer har de, som har som yrke att vara nyfikna, slutit sig kring sina privilegier och sådant de redan tror sig veta.

Lars Åberg
lars@bulletin.nu