Af Jochnick: Hoppet lever trots en bitter valnatt

Vaknar upp till en något disig och gråmulen, men varm morgon på Lamai Beach. Med massor av känslor. Bitterhet, vemod, frustration. Men även hopp, stolthet och lite lättnad.

Min önskan var att få ta del av nattens nyheter kring valet med ett glädjerus. Så blev det inte riktigt. Min första spontana tanke var nog vrede. ”Folk är inte kloka i huvudet.” Men rätt snabbt sansade jag mig. Sverige är en demokrati, och den ska vi värna om. Folk har all rätt att inte vara kloka i huvudet.

Efter att ha vandrat lite längre längs stranden slog det mig också att allt inte är mörker. Upphämtningen av det blågula laget är sensationell. I augusti såg rödgröna ut att gå mot en jordskredsseger, och som mest ledde de med 13 procentenheter.

I skrivande stund är ställningen 49,5 mot 49,1. Alltså inte egen majoritet för rödgröna. En remarkabel skillnad. Från -13 till -0,4. Det är en oerhörd skillnad som öppnar upp för både fler möjliga scenarion och en försvagad rödgrön regering om det nu skulle bli så. Där de troligen kommer behöva regera med en gulblå budget. Istället för en extrem vänsterbudget. Positivt.

Att SD tappade var inte bra. Men förr eller senare måste detta ske. De har ju för tusan ökat vid varje val sedan partiet föddes. Vilket är oerhört imponerande, och detta trots att de blivit motarbetade av alla andra partier (fram till 2022) och hela den svenska mediekåren.

Men tre procentenheter var lite för mycket. Dock hade det inte varit så mycket om L kunnat stå på egna ben. Mycket av detta tapp beror helt klart på stödröstandet för att rädda sina lagkamrater över spärren. Vilket ju lyckades, och får ses som en seger i sig. Och endel av tappet beror även på att vissa från höger la sina röster på småpartier utan chans att komma in i riksdagen. Ett gigantiskt självmål.

Sedan har vi sossarna som ser ut att hamna på runt 28%. Ett historiskt tapp, vilket betyder att den trenden håller i sig. Också mycket positivt. Så även om deras partiledare skulle råka bli statsminister så blir hon det med en kraftigt nedåtgående kurva. Hon kommer få det jobbigt, och frågan är om hon kommer sitta kvar en hel mandatperiod.

Det i särklass största nederlaget för Sverige är självklart vänsterpartiets historiska uppgång. De gör sitt bästa val i modern tid. Och det gör ont.

För deras framgång kommer efter år av skandaler med företrädare som fastnat med fingrarna i kakburken och avslöjats med grovt judehat och hyllande av slaktarsekter som faktiskt hatar allt vad vi i Sverige står för. Hemskt, och de svenskar som hjälpt partiet till denna framgång borde verkligen skämmas.

Partiledaren har vid varje avslöjande bedyrat att de nu ”uteslutit alla med dessa värderingar.” Men sedan kommer nya liknande avslöjanden, vilket tyder på att mörkertalet verkar oändligt. Det läskigaste är att det troligen är så att partiets gemensamma hat mot judar och hyllande av islamister istället bidrog till framgången. Vissa ansåg inte att S var tillräckligt radikala och lämnade för V.

Och trots att partiledaren inte ens kan multiplikationstabellen så riskerar vi att få just henne som finansminister. Dessa saker är faktiskt svårt att ta in.

Men jag vägrar ändå att ge upp. Ingenting är klart förrän det är klart, och sålänge inte ens min egen röst är räknad så är det mig främmande att erkänna någon förlust. Det har länge sagts att utlandsrösterna kan bli avgörande, och denna uppfattning stärks nu när det är så jämnt.

För egen del har jag raggat ihop fem röster på Tidö härnere, utöver min egen. Och jag vet att många gjort samma sak. Inte bara här, utan även i andra delar av världen. Jag har faktiskt bara hört talas om en stackare som lagt rösten på andra laget där jag befinner mig.

Slutligen är det ju detta med regeringsbildningen. För om det nu blir förlust, hur i hela friden ska de rödgröna få ihop ett fungerande lag?

Dessa fyra mycket udda kvinnor verkar ju avsky varandra, och de röda linjerna duggar som spön i backen. Det kan bli en lång process, och nyval ingen omöjlighet.

Och isåfall tror jag den påbörjade och unika upphämtningen av Tidö kommer fortsätta ännu snabbare. Folk lär vara duktigt trötta på de rödgrönas käbbel i ett sådant läge.

Så ja. Det finns fortfarande hopp. Och själv känner jag att jag gjort allt som står i min makt för att ge Tidö minst fyra år till. Jag har röstat på dem. Jag har hjälpt till att dela ut flygblad för det parti jag är medlem i. Jag har skrivit debattartiklar. Jag har stångats med meningsmotståndare. Jag har vunnit nya vänner, men även förlorat endel gamla på kuppen. Jag har sprungit runt på en ö i fjärran land och jagat röster. Röster som, vissa av dem, inte hade lagts annars. Jag har själv gått till postkontoret här och postat alltihop och betalat ur egen ficka. Jag vet att jag vänt över vissa röda röster till blågula.

Så min egen lilla valkampanj känns lyckad. Och det är viktigt att kunna se mig själv i spegeln utan att skämmas. Och när den dagen kommer även på min dödsbädd kunna säga ”jag gjorde allt jag kunde för att stoppa att Sverige skänktes bort till individer som hatar oss.” Jag vet även att tusentals andra inom det blågula laget har all rätt att känna samma stolthet. Framförallt alla som deltagit i kampanjarbetet för de blågula partierna. Ett gediget arbete.

Nu får vi se om det räcker.