CAMBRIDGE – Ekonomisk utveckling bygger på att skapa fler produktiva jobb för en ständigt växande andel av arbetsstyrkan. Det som gjorde det möjligt för fattiga länder att driva fram en sådan utveckling brukade vara industrialisering. Fabriksjobb var kanske inte glamorösa, men ledde till att bönder kunde bli vanliga arbetare och som en följd därav omvandlades ekonomin och samhället.

Många låginkomstländer i Afrika och på andra platser hoppas följa en sådan väg i framtiden. Ingen förväntar sig nödvändigtvis framgångar i nivå med Kinas eller dessförinnan de östasiatiska tigerekonomiernas. Men industrialisering och integrering med globala värdekedjor uppfattas som essentiella inslag för snabb ekonomisk tillväxt. För att återskapa tillväxten efter covid-pandemin, och för att skapa ett stort antal arbetstillfällen för Afrikas unga befolkning.

Före pandemin hade Afrikas länder redan uppnått vissa framgångar inom industrialisering. Med hjälp av kinesiska och europeiska investerare hade Etiopien etablerat en sektor för textilier och skor. Tanzania hade byggt en mera resurskrävande tillverkningssektor inriktad på inrikes och regionala marknader. Ny forskning antyder att den alltför tidiga avindustrialisering som kontinenten drabbats av kan ha mattats av, eller till och med gått tillbaka sedan början av 2000-talet.

Afrikas renässans för tillverkningsindustrin medför emellertid ett problem. Också på platser där industrialiseringen har etablerats på allvar, har bara ett litet antal bra jobb skapats inom de mer moderna, formella och produktiva tillverkningssektorerna.

Faktum är att antalet gängse arbetstillfällen inte har vuxit och att merparten av tillväxten av industrijobb uppstår i mindre, självständiga företag. Denna erfarenhet skiljer sig markant från den snabba industrialiseringen i Ostasien. I exempelvis Taiwan (under 1960- och 1970-talet) och Vietnam (ganska nyligen) koncentrerades framväxten av industrijobb till konventionella storföretag.

Paradoxen fördjupas när vi studerar vad som ligger bakom den sammanlagda statistiken. I ny forskning har jag, Margaret McMillan vid Tufts University och Xinshen Diao och Mia Ellis vid International Food Policy Research Institute, noterat en slående skillnad mellan stora respektive små företags framgångar. I både Etiopien och Tanzania kan man se hur stora företag uppvisar överlägsen produktivitet, dock utan att skapa särskilt många arbetstillfällen. Mindre företag suger till sig arbetskraft, fast utan att se någon direkt ökning i produktivitet. Konsekvensen är att dessa ekonomier skapar ett mindre antal bra jobb, samtidigt som fördelarna av förbättrad produktivitet fortsatt begränsas till ett mycket snävt segment av tillverkningsindustrin.

Konventionella förklaringar kan inte redogöra för denna dikotomi. Dåliga företagsvillkor skulle kunna förklara svag jobbtillväxt, men inte den faktiska produktivitetstillväxten hos samma företag. Afrikanska löner betraktas ofta som höga givet produktiviteten, men vi kan notera att lönekostnadens andel av den sammanlagda värdeökningen är anmärkningsvärt liten både i Tanzania och Etiopien. Det tyder på att arbetskostnader knappast utgör en begränsande faktor. Dessutom motsägs den svaga affärsdynamiken av den mycket höga rotationen av anställda inom tillverkningsindustrin.

En viktig egenskap hos stora tillverkningsföretag, som delvis skulle kunna förklara paradoxen, är att de är mycket kapitalintensiva. I låginkomstländer som Etiopien och Tanzania finns det gott om arbetskraft, medan det är ont om kapital (maskiner och utrustning), som följaktligen är kostsam. Konventionell ekonomisk teori förutsäger att produktion under sådana omständigheter kommer att röra sig i riktning mot mera arbetsintensiv teknik.

Icke desto mindre finner vi att stora företag inom tillverkningsindustrin i Tanzania och Etiopien är betydligt mer kapitalintensiva än vad dessa länders inkomstlägen och faktorutdelning motiverar. Faktum är att dessa företag är lika kapitalintensiva som företag i Tjeckien, trots att de senare är omkring tio gånger kapitalstarkare än Tanzania och Etiopien.

Det kan tyckas irrationellt att företag utnyttjar så mycket kapital (vid sidan om kompletterande bidrag i form av utbildad arbetskraft) i länder där den underliggande konkurrensfördelen är ett överflöd av lågutbildad arbetskraft. Men det kan vara att de inte har något egentligt val. Teknologier inom tillverkning har med tiden blivit alltmer kapital- och kompetensintensiva, som en reaktion på faktorprissättning inom större, avancerade ekonomier. Teknologier från 1950- och 1960-talen kanske var mera arbetsintensiva, men det hjälper inte afrikanska företag som konkurrerar på dagens världsmarknad. Och teknologier som används i globala värdekedjor tycks ha en särskild aversion mot lågutbildad arbetskraft.

Detta försätter afrikanska ekonomier i en knipa. Deras tillverkningsindustrier kan antingen öka sin produktivitet och konkurrenskraft eller skapa fler arbetstillfällen. Att göra båda samtidigt tycks vara mycket svårt, om inte omöjligt.

Dilemmat för tankarna till ett tidigare huvudbry inom litteraturen över missriktade teknologier. Författare som E F Schumacher oroade sig på 1970-talet för att västerländska teknologier gynnade storskaliga, kapitalintensiva industrier som inte lämpade sig för de villkor som gäller för låginkomstländer. Denna oro undanröjdes under kommande decennier av den fenomenala expansionen av tillverkningsjobb i exportinriktade, industrialiserande länder.

Kanske bör vi återuppväcka den tanken. Senare strukturer för teknologiska förändringar inom utvecklade ekonomier tycks ha gjort det svårare för låginkomstländer att utveckla och närma sig inkomstnivåerna i resten av världen. Dessa förändringar har bidragit till att fördjupa ekonomisk och teknologisk dualism till och med inom de mera avancerade segmentet hos utvecklingsländernas ekonomier. Detta utgör ytterligare ett skäl för den allmänna debatten om i vilken riktning teknologiska förändringar rör sig, och vilka verktyg som regeringar har att styra om dem.

Dani Rodrik är professor i internationell nationalekonomi vid John F Kennedy School of Government tillhörande Harvard University och författare till Straight Talk on Trade: Ideas för a Sane World Economy (2017).

Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.