Det har hänt förut, när Martin Ådal ”förklarade” hedersförtryck för Omar Makram i Sverige Möts. Och det hände igen i går kväll. Fast den här gången blev relativiseringen och förolämpningen mycket värre.

Rashid Farivar rusar in i SVT-studion i Göteborg. Han ber artigt om ursäkt till de medverkande och publiken, ”jag ber om ursäkt för att jag är sen”.

Programledaren Magnus Thorén hänvisar till att det var flygbolagets fel, inte Rashids. ”Det var inte ditt fel.”

Då ställer Rashid en fråga som fick mig att brista i skratt. ”Vad är frågan”?

Han förklarar att han inte har lyssnat på debatten på väg in till studion. Han hade alltså missat de första 32 minuterna, och vilka tragiska 32 minuter det var.

Under de 32 minuterna som Farivar missade hade bland annat moderaten och GAPF-ambassadören Faw Azzat och Liberalernas riksdagsledamot Robert Hannah stått mitt i en cirkus och representerade de förtryckta muslimernas röst, som Azzat fint uttryckte det, och de skötte jobbet suveränt.

Det var dock ”mission impossible” att inte trampa muslimerna på tårna i studion, eller de en miljon muslimerna i Sverige för den delen.

Vid panelen stod två beslöjade kvinnor. Den ena var en ung tjej som försvarade sin rätt som ung kvinna att bära slöja, vilket egentligen inte var märkligt.

Men det märkliga var när den andra färgglada slöjbärande kvinnan, ordföranden för S-kvinnor i Biskopsgården och förskolläraren Saida Hussein Moge, i sitt anförande påstod att hon blir ”mörkrädd” för den här debatten eftersom ”det kanske finns några som tvingas till slöja men hon hade aldrig sett barn blir tvingade att bära slöja” i Biskopsgården.

Okej?

Vi vet att det enligt fem år gammal statistik finns minst 240 000 unga som lever under hedersförtryck i Sverige. Men så länge Saida Hussein Moge inte själv sett förtrycket så är det inget stort bekymmer?

För övrigt, varför skulle barn som tvingas att bära en förtryckande symbol anförtro sig till någon som bär samma förtryckande symbol?

Man skulle kunna tro att Moges bisarra relativiseringar skulle vara programmets mest hårresande stund, men Anders Lindberg var så klart med och redo att vinna priset.

Tre minuter efter Farivars debut i programmet började Anders Lindberg härja om rasism. Vilket inte var chockerande egentligen.

När Farivar skulle svara så tog han fram en bild på ett barn som kan vara sex år som bär slöja. Bilden påminde mig om min egen mamma och jag blev arg.

”Det här är min fru när hon var fem år gammal. Hon har ingen bild på sig från sin barndom och tonårsåldern utan slöja på. Vi har levt med det här förtrycket. Min fru har levt med det här förtrycket, år efter år efter år. Min mamma har levt med det här förtrycket. Min syster och mina kusiner har levt med det här förtrycket. Anders Lindberg, vad vet du om slöjan? Du ska läxa upp mig om vad slöja är? Vad sharialag är? Du borde skämmas.”

Efter att Farivar skämt ut honom tog sig Lindberg friheten att fortsätta med att skämma ut sig själv till astronomiska nivåer. Han svarade att Farivar är en riksdagsledamot och sa ”plocka av er offerkoftan”.

Vad i hela friden hörde jag nyss?

Jag kunde inte tro vad jag hörde och vad jag såg. Kunde Lindberg verkligen sjunka lägre än så? Har han verkligen noll sympati gentemot det faktum att Farivars fru tvingades bära slöja? Sa Anders Lindberg till Farivar att även hans fru, syster och kusiner ska ”plocka av sig offerkoftan”?

I ett rättvist, moraliskt och sekulärt samhälle hade Anders Lindberg tvingats att antingen be om ursäkt eller avgå från sin post.

Men i många avseenden, och specifikt i debatten om islam, förblir Sverige inget rättvist, moraliskt och sekulärt samhälle, utan en socialdemokratisk, islamism-apolegetisk och icke-moralisk mångkulturell röra som alltid lyckas stå på förövarens sida. Gång på gång på gång.

Trots maktskiftet är landet marinerat i denna livshotande socialdemokratiska islamism-apolgetiska sås.

Och om vi har lärt oss någonting om Socialdemokraterna och socialdemokratin så är det att de är heliga och begår inga misstag.

För hade det varit Samtidens chefredaktör Dick Erixon som stått på bästa sändningstid och bett en flykting att ”ta av sig offerkoftan” efter att denne just hade visat varför denne flydde, då hade hela kultursverige skakat och inte slutat skaka förrän Dick Erixon avgick.

Dock, allt till trots, är Sverige en socialdemokratur, och våra mullor är sossar som Anders Lindberg, som bedrövligt nog står på Irans mullors sida med råge.