Ordet ”shaheed” är ett av de mest känsloladdade orden i den muslimska världen. Det betyder ”martyr,” men inom islamisk teologi betyder det mycket mer än bara ”martyr.” Att dö som martyr, enligt muslimsk lära, är en hög heder för en människa. Det hederligaste sättet att dö.

En martyr vinner den muslimska jackpotten. Man hamnar i islams paradis direkt. Man slipper domedagens förhör, där man tvingas stå inför Allah, profeten, och änglarna som går genom och räknar upp alla synder som man begått under sitt liv.

Under min muslimska uppväxt fanns det en central punkt. Den ingår i ”fiqh”-studierna. Jag – liksom alla andra elever som går i muslimska skolor – bar en bok till skolan som heter ”fiqh” varje dag.

”Fiqh” betyder ”djup förståelse”. I dessa teologiska studier lär man sig om hur man fungerar som riktig muslim. Ungefär en tredjedel av ”fiqh” handlar om hur man undviker synderna som skadar ens muslimskhet. Antalet ”synder” som finns är oräkneliga – det tog mig nämligen tolv år att gå genom alla synder som Allah och Mohammed räknat upp och förklarat.

Att undvika dessa synder är avgörande. Varför? För att slutligen hamna i paradiset, i stället för det apokalyptiskklingande helvetet som beskrivs kontinuerligt och varsamt i koranen.

När man begår en synd lägger änglarna till den på ens individuella ”syndaregister”. Det går inte att undvika. Den räknaren kan leda till att man hamnar i ett fruktansvärt – och evigt – lidande/helvete.

Det finns dock ”cheat codes” – det vill säga saker man kan göra för att få ens syndaregister att bli inställt på noll.

Det första är att man kan åka till Mecka på en pilgrimsresa och gå runt Kaba aju gånger. Då blir ens syndaregister noll igen, eller som det sägs inom islam, ”man blir född på nytt” – och får ett nytt nollställt syndaregister på köpet.

En annan sak som kan göra är att dö som martyr.

Självmordsattentat är obegripligt för en sekulär västerlänning som inte socialiseras och indoktrineras i dessa grundinställningar. Men för islamister är det bara sunt förnuft. Om man dör i en konflikt, även om det sker genom att döda sig själv, blir man martyr. Då hamnar man i paradiset direkt. Och vem vill inte hamna i paradiset? När man kan slippa existentiell ångest, personlig katastrof, svält, förtryck eller krig?

Egentligen, enligt den här logiken, är det inte konstigt att en självmordsbombare spänner bomber runt sig och säger hej då till sina och Allahs fiender, samt sig själv. Han uppnår den högsta nivån av adelskap i sin tro. Han dör för Allah. Sedan får han 72 oskulder.

Det är samma tanke- och trosrike som lägger grunden för den stora mängden offer i konflikten mellan Israel och Palestina.

Samtidigt som Israel agerar som en skyddande och oförlåtande lejon-mamma som är villig att slakta arméer för att skydda sina lejonungar, har Hamas ett helt annat trossystem: ”Det är lugnt om vi offrar våra barn för vår kamp, ty våra barn hamnar i det viktigaste och finaste som finns: paradiset.”

En av mina bästa vänner är en muslimsk Hamas-sympatisör. De senaste två veckorna har vi haft långa diskussioner i form av Whatsapp-ljudinspelningar om konflikten. Han är ledsen över att jag stöttar Israel, och menar att jag blivit ”hjärntvättad av Sverige”, och måste söka mig tillbaks till mina jemenitiska rötter.

När svenskarna mördades i Bryssel la jag upp en svensk flagga på Instagram. Då svarade han: ”Se där. Du är inte arab längre. Du bryr dig mer om två svenskar än tusentals araber som dör”. Jag svarade: ”Jag må inte vara etnisk svensk, men Sverige är mitt land, och svenskarna är mitt folk. Du borde snarare snacka med min mamma som uppmuntrade mig att assimileras i Sverige.”

Igår laddade han upp en story på Instagram som slog mig hårt. Det var en vit text på en svart bakgrund som löd:

”Våra barn kommer till himlen. Era barn kommer till helvetet.”

Min svenska hjärna läste meningarna metaforiskt: Vi, araber, kämpar för rättvisa. Ni, israeler, är ockupanter som stal vårt land och kämpar för terror. Vi är bättre än er. Våra barn är bättre än er. Vi är änglar. Ni är demoner. Bildligt talat.

Min mer informerade jemenitiska hjärna som kunde bättre läste det ordagrant: Våra barn, som blir bombade, oavsett av Hamas eller israeliska raketer, reser direkt till Allahs famn och belönas med det finaste, ett evigt paradis av lycka och frid. Era barn, däremot, är inte muslimer, och eftersom de är judar, så slutar det med att de brinner i en evig ugn. Bokstavligt talat.

Skillnaden i moraliska ståndpunkter i konflikten leder slutligen till Hamas skoningslösa offrande av människor. Därför använder de sitt eget folk, sina män, bröder, systrar, mödrar och döttrar, som mänskliga sköldar. För dem spelar det ingen roll om det dör 10, 100, 1 000, 10 000, 100 000 eller en miljon. Alla hamnar i paradiset.

Genom islams raster uppfattas barn och kvinnor av Hamas och stora delar av Palestina som boskap i paradisets dygd och krig. Våldet och uppoffringarna handlar inte sällan om en kamp för Allah och islam, en kamp för ett icke-existerande paradis.

Israel, å andra sidan, ”offrar” inte sina barn. Israeliska barn och kvinnor, för Israel, är ett paradis som skall skyddas och försvaras till vilket pris som helst. Det blir en kamp för en existerande verklighet som antingen kan bli paradis eller helvete.

Det är dessa komplexiteter som döljs bakom siffrorna.