I tisdags tog jag en taxi i Bryssel, där jag var inbjuden att föreläsa om islam, invandring och hbtq-frågor i EU. Så fort jag klev in i taxin sa föraren, ”alsalamu alaykom” – den arabiska hälsningen.

Som många arabiska förare så gissade han att jag var muslim på grund av mitt namn.

Han var den pratsamma typen av arab. Själv har jag försvenskats och orkar inte prata med främlingar. Men jag har också försvenskats för mycket, så jag kunde inte vara ärlig och säga: ”snälla, var tyst och låt mig vara i fred”.

Så vi satt där och pratade om islam i 13 minuter. Islam, shiaa, sunna och Israel.

”Är du shiaa eller sunni?” frågade han försiktigt.

Jag är ju varken shiaa eller sunni. Men jag sa ”sunni” eftersom jag inte orkade med en teologisk diskussion. Men det blev det ändå.

”Alhamdulilah! Shiaa muslimer är korkade. De är inte riktiga muslimer. Hade de varit riktiga muslimer så hade vi kunnat enas mot Israel och rasera dem. Men vi är för splittrade! Och det är på grund av dessa falska shia muslimer! Kan du tro att de påstår att profeten Mohammeds fru var otrogen?!”

Jag önskar aldrig att jag var icke-arab. Dock i dessa stunder, när jag bombarderas med medeltida diskussioner, så önskar jag faktiskt att jag var vit, kines, indier eller vad som helst egentligen. Bara för att slippa eländet.

”Ja, det är hemskt. Shiaamuslimer är anledningen till att vi är så splittrade”, svarade jag och tittade genom fönstret och började tänka på föreläsningen som jag ska hålla. Var fan ska man börja?

Kvällen innan satt jag och tittade på partiledardebatten.

Varje gång en partiledardebatt eller en samhällelig debatt pågår på SVT så är jag där och iakttar. Är det självskadebeteende? Jag tror det. För varje gång jag börjar titta på något så börjar jag skrika inombords av hur dumt och repetitivt allting låter.

Varje partiledardebatt är en déjà vu-upplevelse. Det är samma prat varje gång. Den enda skillnaden förefaller vara att partiledarna låter mer och mer som deras mardröm Jimmie Åkesson.

Motifen (det vill säga det konstanta återkommande konstverket) i dessa debatter är alltid: ”brist på integration” eller ”vi har inte lyckats med integrationen”, som någon partiledare stolt lägger fram var tredje minut eller så.

Politiker har fortfarande inte förstått att bristen på inteeeggraattioooonen inte är problemet.

Att huvudproblemet är bristen på svenska värderingar hos dem som kommer, och att de vägrar att ta till sig svenska värderingar. Att man inte kan tvinga svenska värderingar på folk.

De enda som lyfter fram frågan om värderingar är Ebba Busch och Åkesson. Ibland Kristersson.

Många av dem som härjade i olika svenska städer i Sverige och hyllade Hamas terrorism under den senaste veckan har nog ett jobb att gå till morgonen efter.

”Integrationen” genom jobb är inte nyckeln till ett tryggt och homogent samhälle. Man kan hitta ett jobb och betala skatt från första dagen man kommer till Sverige. Det betyder inte att man inte kommer att kunna bli ett hot i samhället.

Akilov hade ett jobb. Sudanesen som mördade Tommie Lindh hade ett jobb. Advokaterna som samarbetade med gängkriminella hade ett jobb. Taxiförare som ger mig huvudvärk med förskräckliga medeltida diskussioner om kuffarerna har ett jobb.

Att jobb skulle vara ” nyckeln till integration” må vara sant, men ”integrationen” och ”jobb” är en skör fasad som kommer att spricka förr eller senare.

Det enda som kommer att rädda Sveriges ideologiska katastrofer är assimilation.