En kompis berättade för ett tag sedan om en tid då han var biologi- och samhällskunskapslärare på Fuxernaskolan i Lilla Edet i Västra Götaland. Drygt en vecka efter att han börjat jobba där blev det uppenbart för honom att han inte klarade av arbetsuppgifterna.

– Jag är auktoritär till min natur så man skulle tro att jag skulle kunna klara det men det var helt omöjligt, sade han.

I en klass som han undervisade skulle 28 elever dyka upp, men endast fyra-fem behagade infinna sig i tid – samtliga totalt ointresserade av vad han hade att säga. Och när sent omsider fler började droppa in så kom han snabbt att önska att de hade låtit bli.

– Det blir liksom kaos som inte går att stoppa.

Det ligger en tragedi i lärarnas hjälplöshet. Barn behöver ledas, men i många svenska skolor är det barnen som ges makten att leda klassen. Det behövs bara några få kaotiska elever så tar de över. Lite som när några få kaotiska kriminella tillåts ta över svenska gator och torg.

Det finns ingen respekt för auktoriteter och där försvinner disciplin, ordning och fokus per automatik.

Min vän tänkte sig då att han kanske kunde byta och undervisa i en annan skola, i detta fall Nya Skolan, men läget enligt hans väninna som jobbade där var ännu värre.

När jag frågade honom varför han tror att det ser ut som det gör förklarade han saken med socioekonomiska faktorer och föräldrars drogmissbruk.

Det stämmer för all del, men han missade en annan bov i dramat, en som många svenskar helst inte vill fundera över: invandringen.

Majoriteten av eleverna i Fuxernaskolan är etniska svenskar. Kaoset i Lilla Edet är alltså inget direkt resultat av invandringen, men invandringen och dess konsekvenser prioriteras och tar alldeles mycket resurser i anspråk.

Politik handlar helt enkelt om prioriteringar, och Sverige har bortprioriterat svenskar och svenska barn och svenska pensionärer, detta för att rädda hundratusentals behövande flyktingar från Afrika och arabvärlden. Detta är fakta, sedan kan man se på det ur olika vinklar och diskutera huruvida det är rätt eller inte.

I veckan publicerade Aftonbladet ett reportage om en skola i Sjöbo, Färsingaskolan, där det rapporteras om samma typ av kaos som i andra svenska skolor, fast allvarligare, våldsammare, och mycket mer upprörande. Hela 86 procent av lärarna uppger att de utsatts för verbala påhopp av elever och 46 procent att de utsatts för fysiska påhopp och/eller trakasserier.

Detta avspeglas även i skolresultaten, där sedan 2015 cirka 320 elever i Färsingaskolan inte klarat gymnasiebehörigheten. Man får en kuslig känsla när man läser reportaget. Den dystra bilden blir bara mörkare och mörkare.

Och anledningarna tycks vara samma, inklusive socioekonomiska faktorer och drogmissbruk hos föräldrarna. Samt som jag vill tillägga igen: invandringen och prioriterandet av hundratusentals flyktingar från alla världens hörn, i stället för barnen i Sjöbo och Lilla Edet.

När resurserna som borde gå till svenska barn går till barn som inte har med Sverige att göra.

En humanitär stormakt om man frågar vänstern, men kan man verkligen göra anspråk på att vara det när man prioriterar bort sina egna barn?

I reportaget om Sjöbo lyckades Aftonbladet, i vanlig ordning, att klämma in en känga åt SD:

Sjöbo och Färsingaskolan sticker alltså ut som ett föredöme i sverigedemokraters och invandrarkritikers världsbild. Här borde råda ordning och reda, endräkt och flit.

Detta eftersom Sjöbo motsatt sig invandringen.

Fast till sverigedemokraters och invandringskritikers världsbild hör inte att Sverige skulle – oreglerat och ofiltrerat – ha tagit emot över en miljon flyktingar från dysfunktionella länder.

I sverigedemokraters och invandringskritikers värld hade Sverige prioriterat Sjöbo och Lilla Edet.

I sverigedemokraters och invandringskritikers Sverige kostar invandringen över 130 miljarder kronor varje år.

Pengar som skulle ha kunnat gå till Sjöbo och Lilla Edet, eller de över 300 000 svenska fattigpensionärerna.