Vid sitt sommartal 2017, bara några månader efter att Akilov dödat fem oskyldiga människor på Drottninggatan, ropade Jimmie Åkesson ut:

Sverige är inget allemansland. Vårt välstånd är inte hela världens välstånd. Det välstånd som skapats här över generationer, genom slit, genom uppoffringar, pliktkänslar – det är vårt välstånd!

Jag är ledsen, Åkesson, men Sverige har blivit ett allemansland. Faktum är att Sverige hade varit ett allemansland i decennier när ditt parti till slut kom in i riksdagen.

Detta att Sverige var allas land, och att svensken inget kunde säga om saken, upptäckte jag redan på min andra dag på flyktingboendet.

Jag blev vän med min rumskompis redan samma dag jag anlände, en trevlig etritreansk kille. Han läste en av mina favoritböcker när jag klev in i rummet, Khaled Hosseinis The Kite Runner.

”Jag gillar inte böcker, men jag försöker få tiden att gå”, var ungefär vad han sade till mig på engelska. När jag frågade honom vad han tyckte om boken sa han att den var bra. Jag tänkte att vi skulle kunna bli vänner. Trots allt kände jag ingen i Sverige då.

Ett par timmar efter vårt möte knackade flyktingboendes chef på dörren och ville prata med Gibreel (vi kan kalla honom det).

När Gibreel kom tillbaka till rummet berättade han för mig att det handlade om ett utvisningsbeslut.

Jag blev ledsen. Jag visste inte vad jag skulle säga till honom förutom ”jag beklagar”. Jag är världens sämsta när det kommer till sådant där. Myndigheterna skulle komma för att hämta honom dagen därpå, på morgonen, runt frukost.

Allt kändes så obehagligt, luften i rummet kändes tjock och svår att andas. Jag försökte finna orden som skulle trösta honom men fann inget så jag lät den dova tystnaden fortsätta fylla rummet med obehag. Jag har ju alltid varit svensk.

Klockan fyra på morgonen väcktes jag av att Gibreel rumsterade runt. Jag tänkte att han gått upp för att packa sina grejer. Att bli väckt, för mig, är ett öde värre än döden. Eller OK, jag överdriver. Men jag förlät honom.

Plötsligt sa han bara ”hejdå” och lämnade rummet.

Va? Han hade sagt att de skulle komma klockan åtta på morgonen för att hämta honom. Vad var det som hände?

Då gick det upp för mig.

”Utanförskapet.”

“Det dolda samhället.”

Jag kände direkt att det här landet är laglöst. Hur lätt det var att strunta i att respektera något så grundläggande som rätten att vistas i landet. Om detta fundamentala krav så lätt kunde ignoreras, vilka andra saker kunde man bara strunta i i Sverige?

Här kunde vem som helst komma och bosätta sig, även om svensken sade nej. Och staten har ingen koll på vilka det är som bor här. Inte heller hur många, eller var, eller hur de lever.

Hur många finns det i Sverige som lever som Gibreel i dag? Hur många är det som saknar all respekt för de lagar som Sverige är byggt på? Hur många respekterar inte ens lagarna om vilka som får upprätthålla sig i landet?

I Jemen finns ett ordspråk som lyder så här: ”Du som är främling, var respektfull”.

I mitt nya land Sverige gynnar ursprungsbefolkningen själva denna respektlöshet mot Sverige. Främlingar som våldtar får lagens sympati. Kvinnorna som blir våldtagna får inte samma sympati, utan får istället chansen att stöta på sina våldtäktsmän på gatan efter ett par år – om de ens får sitta två år.

De som förstör landet får stanna kvar och leva landets välstånd. De som däremot gör rätt för sig och till och med jobbar så hårt att de glömmer ta att ut semesterdagar, vad har lagen att säga dem? ”Åk hem!” i alltför många fall.

Sverige har inte bara blivit ett allemansland, det är ett land där lagen högaktar människor som beter sig som inkräktare.

Jag tänker på Iryna Zamanova, som förlorade ett ben i terrorattacken på Drottninggatan – och blev utvisad. Och jag tänker på Akilov, som inte hade någon som helst rätt att bo i Sverige, som dödade fem människor och i dag lever på våra skattepengar.