Att socialister och vänsterliberaler har importerat diverse amerikanska konflikter, inklusive problemformuleringar, till den svenska debatten är ingen nyhet. Att de sedan, när de möter mothugg som följd, anklagar konservativa och nationalister för att bedriva kulturkrig från USA – det är ett tydligt exempel på hur de allvarligt gaslightar sig själva och personer i sin omgivning.

Rasforskaren Tobias Hübinette, som var med och lade grunden för Expo och tog rasfrågan tillbaka in i akademin, har släppt en ny bok. Nej, det här är inte en recension. Boken heter “Svenska asiater: antiasiatisk rasism och framväxten av en ny minoritet” och är hans senaste försök att angripa och framställa svensken som en illvillig rasist. Denna gång mot just asiater i Sverige – ett folkslag han själv tillhör som adopterad från Sydkorea.

Genusvetaren Rebecca Sellberg har recenserat boken i Aftonbladet under rubriken “Mamma kines, pappa japan – rasism svensk” och kallar den flerfaldigt brottsdömde forskaren, som vid ett tillfälle skrivit “att känna eller t o m tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt” och “låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande”, för “antirasistisk pionjär”. Passande personbeskrivning, eller hur?

I recensionen framhåller Sellberg vikten av innehållet i Hübinettes bok; som att svenskar behandlar sydostasiater som en homogen grupp, och att de alla kallas “kineser”, får höra “tjing-tjong kines!” och reduceras till sina yttre attribut som i ramsan ”mamma kines, pappa japan, stackars lilla barn”.

Utöver att den där ramsan inte används av svenskar med fler än en siffra i antal levnadsår, och är ungefär lika vanlig bland barn idag som ordet negerboll, förekommer inget hat mot asiater från svenskar idag. Det som över huvud taget existerar är åtminstone i en försvinnande låg omfattning och är ofta riktat mot thailändska kvinnor som gift sig med svenska män. Att det förekommer ungdomsgäng med bakgrund i Mellanöstern som ropar “tjing-tjong” efter asiater på stan (jag har bevittnat det själv) är en helt annan femma.

Jag formulerade ett inlägg på X med den komiska utgångspunkten att jag aldrig hört en svensk säga ett ont ord om asiater. Eller, tja, den är komisk för att beviset så uppenbart finner sin grund i anekdot – och för att det på samma gång är en så uppenbar sanning. Ingen behöver något bevis eftersom alla vet att det är sant. Svenskar gillar asiater. För vilka fördomar har svenskar om asiater? Att de är hårt arbetande, intelligenta och artiga. Men det spelar ingen roll hur verkligheten ser ut, för det är alltid synd om Hübinette.

Själva problemformuleringen han presenterar är direktöversatt från det amerikanska ras- och kulturkriget. Men konflikten existerar inte i någon större utsträckning där heller. I USA precis som i Sverige är asiater som grupp framgångsrika, välutbildade och generellt sett omtyckta. Inte minst av vita.

Jag säger inte att asiater i Sverige aldrig fått utstå elakheter på grund av sitt utseende. Särskilt förr, och mot barn förekom det. Men så blir det i alla samhällen, stora som små, världen över, om man tydligt sticker ut från gruppen på något vis.

Tobias Hübinette har fastnat i en ohälsosam besatthet av att leta rasism precis överallt. Han har byggt hela sin karriär på det. Möjligen på grund av sin egen upplevelse av att känna sig annorlunda, som adopterad. Det kanske är det han bör undersöka närmare, och överge sitt internaliserade hat mot vita och västerlandet. Offerkofta Hübinettes.