Vill man påverka den politiska processen måste man ha rätt. Man måste ha koll på de officiella dokumenten. Det är dock ingen garanti för att lyckas. Men det är en klar fördel, eftersom väldigt få läser pappren.

I min politiska kamp för att försvara ett fritt och öppet internet mot EU slås jag gång på gång av att de allra flesta som uttalar sig inte har koll på vad som faktiskt står i handlingarna. Det gäller båda sidor i debatten.

Att läsa och märka upp dokumenten ger en tillfredsställande trygghet. Emellanåt är de även en källa för opassande munterhet. Förvånansvärt ofta innehåller de avslöjande och absurda detaljer. Sök och du skall finna.

Ett problem med EU-dokument är att de som regel är omfattande, inte sällan på sisådär 500 sidor. En sådan lunta må vara en sak. En strid ström av dem är något helt annat.

Ingen människa orkar läsa allt, speciellt när det kommer reviderade varianter av dokumenten från både ministerrådet och parlamentet under processens gång. Lägg till det utskottsomröstningar med bokstavligen talat tusentals ändringsförslag som finns tillgängliga först i sista minuten.

Då får man börja med att göra snabbsökningar på nyckelfraser i dokumenten, följa upp andrahandsuppgifter och ta hjälp av AI. Visserligen hittar AI ibland på saker, och är inte alltid uppdaterad med det senaste. Men om man ställer konkreta frågor om ett uppladdat dokument eller ett länkat ärende och ber om referenser är AI en makalös manick.

Detta ger ingångar till texten som leder vidare. I bästa fall landar det i att man i vart fall har läst och markerat upp de relevanta delarna av dokumentet. Sedan kan man börja påverka.

Man måste vara förberedd, för man kommer att bli ifrågasatt om man kritiserar och lägger sig i. Då är det nödvändigt att kunna peka på rätt ställe i pappren.

I politiska dokument i allmänhet och EU-dokument i synnerhet finns djävulen i detaljerna. När jag jobbade i Europaparlamentet kunde det hända att utfallet hängde på placeringen av ett skiljetecken. Det hela kompliceras av att allt ska fungera på 24 olika språk.

EU:s beslutsprocess kännetecknas även av bristande transparens. Ingen oinvigd kan följa lagstiftningsprocessen i EU:s besluts- och web-labyrint. Här är den svenska regeringens och riksdagens hemsidor ett under av öppenhet och tydlighet.

I EU kan det ibland vara enklare att påverka processen från utsidan. Den som är inne i systemet är hänvisad till den gamla vanliga lunken i beslutsprocessen, som effektivt stoppar avvikande åsikter.

Tryck från utsidan är något annorlunda. Då handlar det om hur politikerna ser ut i media och i allmänhetens ögon. Då handlar det om väljare som kan ändra sitt röstbeteende på det ena eller andra sättet.

Om den yttre kritiken dessutom är kunnig och korrekt blir det extra känsligt. Speciellt när inblandade politiker inte är pålästa eller inte alls förstår vad de beslutar om. När de inövade talepunkterna inte räcker.

EU-förslaget om att låta AI och/eller spionprogram kontrollera innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden – Chat Control 2 – är ett exempel på detta. När utgående kommissionär Ylva Johansson för en gångs skull mötte påläst motstånd i Svenska Dagbladets ledarpodd avslöjades att inte ens hon begriper sitt eget förslag och dess konsekvenser.

Vilket dock inte hindrade henne från att fortsätta använda samma – nu motbevisade – talepunkter i intervjuer med mindre påläst media. Inte ens i SVT:s 30 minuter lyckades skjutjärnsreporter Holmberg på allvar ställa kommissionär Johansson mot väggen i frågan, trots att verktygen för att göra det finns i dokumenten.

I sammanhanget kan nämnas att medier ofta är häpnadsväckande okunniga. Inte bara i sak, utan även om EU:s grundläggande funktion och beslutsgång. Man får vara glad om det blir tillräckligt rätt.

När man är inne i en EU-fråga händer det ofta att sakargument helt enkelt inte biter på beslutsfattarna. Då gäller det att koka ner frågan till en minsta gemensam nämnare – som grundläggande mänskliga rättigheter och den demokratiska rättsstatens grundpelare.

När fransmännen ville stänga av fildelare från internet lyckades vi stoppa förslaget med att sådant inte får ske (om alls) med mindre än föregående rättslig prövning. Inget straff utan en rättvis rättegång. Detta är en grundläggande princip i en rättsstat, och är svår för politiker att argumentera emot utan att förlora ansiktet.

I fallet med Chat Control 2 har det visat sig vara en framgångsrik taktik att hänvisa till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och EU:s egen rättighetsstadga:

”Var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.”

Och:

”Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.”

Då blir det jobbigt för de beslutsfattare som i andra sammanhang håller högstämda tal om de mänskliga rättigheterna.

Det kan också se illa ut när politiker undergräver de fri- och rättigheter vars funktion är att skydda individen mot övergrepp från den stat som nämnda politiker styr.

Slutligen är det viktigt att komma in tidigt i processen, innan politiker hunnit binda upp sig i en fråga. Annars ställs man inför fullbordat faktum. Då är det oerhört mycket svårare att påverka, kanske omöjligt.

Det kräver i sin tur att man håller koll på vad som är på gång i EU-kommissionen, ministerrådet och Europaparlamentets utskott. Vilket kan ta hur mycket tid som helst.

EU:s demokratiska underskott beror bland annat på att ingen vanlig människa utanför systemet kan identifiera och följa viktiga ärenden. Det tycks även gälla media, utom i de mest högprofilerade frågorna.

En överväldigande majoritet av besluten glider igenom i tysthet. Åtminstone fram till den punkt när dess konsekvenser drabbar oss. Men då är det som sagt redan för sent.