KRÖNIKA. Vi hade inte ens ett lag. Inte ens Lingonseriernas vildvuxna ris nådde den lilla socken på Östgötaslätten där jag växte upp. Vad som hindrade det är obekant, i grannbyarna däremot blommade seriespel och pokalturneringar, nåbara per cykel, men i min by, från det stora gårdspalatset där min far arbetade och ner mot fågelsjön Tåkerns strand sträckte sig gröna, frodiga ängar och där kunde man se skymten av vad som en gång varit. Det är kanske den tomheten, den längtan som ställer i ordning perspektiven och gör det begripligt hur ofattbart stor och svåruppnåelig Allsvenskan var – och är.
Resterna av en fotbollskultur fanns kvar. Bastanta, fyrkantiga målstolpar som angripits av förruttnelse, flikar av nät som hängde tomma och döda på snedvridna krokar och påminde om en övergiven fiskeby. Komockor som jättepizzor dekorerade straffområdena. Ingen vit kalk synlig efter linjer som en gång funnits, de yttre ramarna för spelets manege. Bortblåsta, upplösta av tid och regn. Ingen plan, ingen klubb, inget lag.
Allsvenskan – på vilken planet låg den? Vi kunde inte ens föreställa oss och därför var det första jag gjorde när jag fick en son – just nu känns det bara larvigt att jag inte gjorde det med min dotter, men det var andra tider då – att ta med honom, fyra år gammal, till den allsvenska fotbollspremiären på Kopparvallen den 15 april 1968 när nyuppflyttade Åtvidaberg, med blott 12 000 invånare, hade premiärvisning av sitt allsvenska lag och slog AIK, huvudstadens stolthet (ja, Solnas om vi skall vara noggranna, men vi sa att det var ett Stockholmslag) med 2–1.
Så gjorde vi den fotbollskulturella generationsväxlingen snabb och enkel; mannen från komockorna och de förruttnade målstolparna kunde introducera nästa generation i det finaste som fanns. Vips så var han där. I Allsvenskan. Ända in i omklädningsrummen till och med. Hos Ralf och Roland. Där, på Kopparvallen, kunde en sådan häpnadsväckande sak inträffa som att ett litet bruk på nergång med matt flämtande gatubelysning kunde morska upp sig mot storstadens neonupplysta snajdare. Det var nästan mirakulöst. För den lille gossen en naturlig sak, för mig ett ofantligt språng. Han visste ju ingenting om historien, att Allsvenskan varit en etablerad storhet sedan 1924, han hade ingen aning om Sven Rydell, Sigge Lindberg, Putte Kock, Svenne Berka, Kalle Svensson, han skulle i sinom tid få höra talas om Gunnar Nordahl och Nacka Skoglund. Gossen var historielös, han befann sig bara i de lyckliga omständigheterna att hans far var reporter, att de för ett par år sedan hamnat i Linköping och därmed bara hade tre bilmil till Åtvidaberg. Brukslaget från Kopparvallen som nu skulle slå, om inte världen, så i alla fall Sverige och så småningom Fotbolls-Europa med häpnad. Artister, kreativ fotboll, effektivitet men med bibehållen småklubbscharm.
Fotbollen hade pågått ett tag i olika former innan Allsvenskan bildades 1924. Den första matchen med engelska regler – de som gäller än idag – spelades den 22 maj 1892 i Balders Hage i Göteborg, där Örgryte slog Lyckans Soldater med 1–0. Det sägs att det är Göteborgs gardinfabrik vi borde tacka, för arbetskraftsinvandrarna från England som kom dit hade plockat med sig fotbollar i bagaget när de reste till Sverige. Göteborg låg närmast de brittiska öarna så därför tog fotbollen precis som lågtrycken den vägen in i Sverige. Och visst, Göteborg dominerade till en början, Gais, IFK Göteborg och ÖIS tog de tre första platserna premiäråret.
Industrierna, bruken, brandkårerna – det behövdes arbetsgivare för att skapa allsvenska lag. Lockbetena kunde vara både sedlar, lägenheter och kostymer men främst var det ett stabilt arbete som fick unga grabbar att byta boendeort. De svenska bruken hade inte bara möjligheterna att fixa jobben, där fanns också en bred arbetarklass som behövde uppmuntran, avkoppling och underhållning. Det lilla Billingsfors i Dalsland med bara 980 invånare lyckades till säsongen 1946/47 (man spelade höst–vår som i övriga Europa på den tiden och fram till 1957/58) nå Allsvenskan mot alla odds, men när vi idag studerar den så kallade Maratontabellen finner vi alltjämt Billingsfors på sista plats som det sämsta lag som någonsin spelat allsvensk fotboll. Tre poäng blev det men också ett osannolikt publikrekord på 5 340 åskådare när IFK Norrköping kom på besök.
Degerfors och Sandviken utgjorde också frodiga bruksmiljöer men den bruksort som nått störst framgångar är just Åtvidaberg med allsvenska vinster 1972 och 1973 och med internationella framgångar i Cupvinnarcupen och Europacupen. Det var baroniet Adelswärds starke man, Theodor Adelswärd, som i 1900-talets början ville skapa ett mönstersamhälle, en trädgårdsstad av engelsk modell, fotbollen hade här en roll att fylla och tillsammans med teknikföretaget Åtvidabergs industriers (som blev Facit) dåvarande chef Elof Ericsson (sedermera ordförande för Svenska Fotbollförbundet) skapade de förutsättningar för elitfotboll som de ansåg attraktiv som förströelse och uppmuntran till ortsbefolkningen – de flesta anställda på nämnda företag. ÅFF blev med tiden Sveriges första och hittills enda företagsägda proffsklubb i Sverige.
Allsvenskan var fram till 1968 annars amatörernas marknad även om också gamla tiders spelare kunde berika sig under bordet. Malmö FF:s starke man Eric Persson hade gjort ett försök till pekuniär belöning av spelarna när han 1934 införde den så kallade sprittian. Det var på den tiden kutym att middag med mat och brännvin utgjorde ersättningen men Persson tänkte på familjerna och ville förstärka deras kassa och minska supandet. Visselblåsare från rivalen IFK Malmö avslöjade tilltaget och MFF diskvalificerades och ramlade ur Allsvenskan 1934. Det dröjde till 1967 innan amatörbestämmelserna togs bort och inför säsongen 1968 kunde på en pressträff i Stockholm nykomlingen (tillsammans med Åtvidaberg) Östers legendariske ledare Stig Svensson meddela att klubben skrivit kontrakt med sina spelare. Unikt. Kusinen från landet knäppte storstadsklubbarna på näsan och blev först. Åtta av spelarna erhöll 6 000 kronor, övriga 3 000. Om året. Jämte 100 kronor i matchpremie. Så var fotbollsamatören avlivad i Sverige även om det skulle dröja många år innan fotbollen blev ett heltidsjobb att leva på. Idag finns inte en enda sann amatör i hela Allsvenskan.
När Allsvenskan bildades 1924 sågs den som ett vågspel med fördyrande resor men det kom hjälp från oväntat håll. Landslagets överraskande brons i Paris-OS 1924, med ett ungt, lovande lag, satte fart på intresset och tio år senare, när Tipstjänst bildades och vadhållningen, som pågått som skumraskverksamhet i privat ägo, förstatligades blev spelintresset, chansen för fattiga jobbare att vinna en slant, också en vitamininjektion för toppfotbollen. Allsvenskan kunde ånga på också under andra världskriget och till och med öka publiksiffrorna till över 6 000 i snitt per match. IFK Norrköpings starke man, Nalle Halldén, berättade en gång för mig hur han lyckades få loss sina spelare som låg inkallade långt uppe i Norrland under kriget. Han hade läst vad statsministern Per Albin Hansson sagt, att trots det som pågick ute i Europa skulle livet här hemma i görligaste mån framlevas som vanligt. Halldén hänvisade till Per Albins ord när han skrev till regementscheferna och förklarade att ”livet i Norrköping kan inte fortlevas som vanligt om inte IFK Norrköping får ställa upp till allsvenskt spel med ordinarie lag”. Spelarna fick permission och IFK Norrköping tog fem allsvenska segrar på fyrtiotalet.
Hotet på 50-talet kom från i första hand Italien (i ringa mån, Spanien och Frankrike) som öppnat sin professionella liga för importer. Och plötsligt på bara några år tömdes Allsvenskan på hela sitt stjärngalleri av exklusiva profiler. Med Gunnar Nordahl som pionjären 1949 inleddes en utvandring som gjorde en rad allsvenska stjärnor rika men svensk fotboll fattigare. Gunnar Gren, Nils Liedholm, Kurt Hamrin, Nacka Skoglund, Knut Nordahl, Bertil Nordahl, Julle Gustafsson, Kalle Palmér, Sune Andersson, Garvis Carlsson med flera, men ett fotbolls-VM i Sverige 1958 skulle återväcka intresset och 1959 noterades det hittills högsta publiksnittet för Allsvenskan, 13 369.
En berättigad oro infann sig redan i slutet av 60-talet för att bättre levnadsstandard, möjlighet för flera att skaffa bil, sommarstugor, utlandsresor i kombination med en profillösare allsvenska och allt ogästvänligare arenor när folket krävde komfort, skulle utgöra rejäla hot mot Allsvenskan. Så sent som på 90-talet fick en klubb som Malmö FF dessutom vidkännas stark konkurrens från ishockeyn som ”stal” tusentals åskådare från fotbollen och dåvarande MFF-ordföranden Hans Cavalli Björkman gick i bräschen för att återgå till Gamla Idrottsplatsen – som varit MFF:s hemmaplan fram till 1958, då stadion byggdes inför VM – för intimare miljö. Det blev ett kortvarigt fiasko.
Televiserade utländska matcher utgjorde nästa hot för ett svenskt fotbollsförbund utan självförtroende och förbjöds ett tag men det vi ser idag (när vi inte är pandemiskt förlamade) är ett intresse som saknar motstycke, publikfester på sydeuropeisk nivå, en supporterkultur av aldrig tidigare skådat slag där känslan av tillhörighet och uppslutning runt ett allsvenskt lag har stärkts med hjälp av influenser från just televiserade fotbollsfester från utländska ligor och Champions League. Läktarbråken, firmorna, huliganerna – kan vi tro att de är borta för gott? Med tomma läktare har de definitivt sin sämsta tid. I europeisk ranking står inte Allsvenskan högt i kurs och i en tid när 15-åriga talanger har egen agent hinner knappast någon etablera stjärnstatus i Allsvenskan förrän flyttlasset till utlandet gått. Idag är Allsvenskan en etnisk och kulturell smältdegel. Den har stått pall för hoten och har idag närmast magisk dragningskraft.
När Malmö FF – landets främsta klubb med 21 svenska mästerskap – åkte ur Allsvenskan 1999, märkte jag hur en sorg plötsligt förlamade denna fotbollsimpregnerade stad. Som om en kär gammal vän gått bort. En pelare i stadsbygget, en institution, en socialpolitisk magnet, en bamse att ty sig till, älska och hata men alltid bry sig om, hade plötsligt gått förlorad. Storföretag såg sponsorpaketen sjunka i värde, en kulturscen hade tappat sin lyskraft och i Stadshuset flöt alla de politiska färgerna samman till en gråsvart, sörjande massa. Det var som att en hel stad plötsligt insåg att allsvensk fotboll är en beroendeframkallande lyxdrog och viktigare än så; en symbol, en attraktion som skapar mervärde för skattepengen – men precis som demokratin ingenting som kan tas för given. Allt kan tas ifrån oss – om olyckan är framme.
Fotbollsallsvenskan erbjuder Sveriges största kulturscen.
TEXT: Åke Stolt
Åke Stolt, författare med elva utgivna böcker, journalist, f.d. sportchef och krönikör på Sydsvenska Dagbladet, numera krönikör på Idrottens Affärer. Som förste skrivande sportjournalist vinnare av Stora Journalistpriset.
kultur@bulletin.nu
