När Brevlådemissionen planerar en massiv bibelutdelning i Storstockholm kommer motståndet från oväntat håll. Det är inte myndigheter eller ateister som protesterar, utan församlingar som menar att Bibelns budskap kan “skada barn”. Vad händer med en kyrka som verkar skämmas för sin egen urkund?

Det kan inte vara enkelt att dela ut biblar i Stockholm när man får delar av kyrkan emot sig, både frikyrkor och Svenska kyrkan. Kyrkan och Bibeln, det är trots allt ett ganska långvarigt äktenskap. Historiskt har religiösa makthavare velat begränsa folkets tillgång till Bibeln, men personer som Martin Luther och Johannes Gutenberg bidrog till det som möjliggjorde såväl upplysningstiden som moderna fri- och rättigheter. Det är en historiens ironi att en av få som ifrågasätter den massiva kritiken mot bibelutdelningen i Stockholm är katoliken och den tidigare politikern Thomas Idergard.

Men det ska tydligen inte längre vara lätt att sprida ordet i Sverige. Inte för att myndigheter förbjuder det eller för att pöbeln hotar, utan för att en rad församlingar själva tycks vilja hindra det. När Brevlådemissionen delar ut 1,4 miljoner Nya testamenten och 210 000 barnbiblar i Storstockholm reagerar delar av kyrkosverige med förfäran.

”Skydda barnen” – mot Bibeln?

Argumenten är förbluffande: man vill “skydda barnen”. Det är inte bara på västkustöarna som det darras på manschetterna; även i huvudstaden är tveksamheten påtaglig. Till och med stora, tongivande frikyrkoförsamlingar i Stockholm har valt att hålla armlängds avstånd.

Det måste ändå kännas dubbelt att som pastor gå ut och ta avstånd från bibelutdelning. Trots att man själv lever av att predika ordet, har röster inom ledargarnityret uttryckt att kampanjens form saknar den fingertoppskänsla som krävs i ett modernt medielandskap. Det är en märklig tid när kyrkliga flaggskepp låter som försiktiga marknadsavdelningar snarare än frimodiga missionsstationer.

Barnbibeln kan tydligen “skada barn” med sin betoning på synd och straff, och någon from pastor ser för mycket “djävul och ondska” i bilderna. Samtidigt kan samma barn på tre sekunder möta bilder i sina mobiler som hade fått folket i Sodom och Gomorra att rodna. Det är svårt att ta den sortens omsorg på allvar när den riktas mot en berättelse som i grunden handlar om gudomlig kärlek.

En helig text i parodi

Man kan förstå varumärkesskydd hos ett företag. Men när kyrkliga företrädare riktar det mot sin egen heliga text blir det parodiskt. Bibeln borde prägla kyrkan, inte tvärtom. Det är heller inte smickrande när religiösa företrädare gör anspråk på tolkningsföreträde på det sätt som nu sker.

Informationsflödena växer ständigt, men ibland känns det som att tron ska infantiliseras. Kanske borde någon påminna om att Bibeln har överlevt både inkvisitioner, kommunistiska diktaturer och västvärldens intellektuella fnysningar. Den tål ett brevlådelock.

Det hade varit klädsamt om man också hade sagt var skon ofta klämmer. Det handlar inte bara om lämplighet eller ton, utan också om ekonomi och visioner. När en massutdelning som den i Stockholm planeras kostar miljoner och bygger på att kyrkor och församlingar bidrar med både pengar och resurser är det rimligt att fråga: vill vi verkligen finansiera andras visioner för hur kristen tro ska nå människor? Det är en fullt legitim diskussion men den kan tas mellan skål och vägg.

Men nog hade Johannes Gutenberg skakat på huvudet? Han förlorade sin förmögenhet och sitt tryckeri till sin finansiär just när han färdigställt sitt livsverk. Han offrade sin ekonomiska trygghet för att göra Guds ord tillgängligt för alla. I dag trycks biblar i färg och på återvunnet papper, men det är tydligen självutnämnda etikkommittéer som avgör om det är lämpligt att människor faktiskt får dem.

Från cigarettpapper till tro

Jag tänker på mannen från Balkan som under kriget där på 1990-talet fick ett exemplar av Bibeln. Tobakspapper var dyrt och svårt att få tag på, så han rev ut ett bibelblad i taget och rullade sina cigaretter med det. Men innan han rökte läste han varje sida. Matteus, Markus, Lukas… Han hann inte röka sig igenom alla fyra evangelierna innan han själv blev kristen.

Den berättelsen borde få även räddhågsna församlingar att tänka till. Om man kan gå från cigarettpapper till tro på Kristus, kan man nog överleva att barn i Kungsängen, Solna eller Bromma får en barnbibel som möjligen skaver. För om inte ens de kristna själva tror på Bibelns innehåll, vem ska då göra det? Staten? Influencers? AI-bottar med algoritmisk fromhet?

Kyrkan har blivit så mån om sin image att den lätt glömmer sitt uppdrag och inte längre är beredd att ta stryk. Tron dör inte av hån eller modernitet, men den tynar bort när de troende skäms för den.

Jag inser att det sticker i fromma ögon när jag skriver att det ska “f-n” vara bibelutdelare i Stockholm. Det är förstås ett kraftuttryck, men det speglar fånigheten i att kyrkan motarbetar sin egen grundbult. För om ordet betraktas som en fara för folkhälsan av dem som är satta att förkunna det, då är vi bortom sans och balans. Fromheten kantrar till ynkedom.

Och Luther, han hade kanske höjt ögonbrynen, skrockat åt eländet och möjligen sagt: ”Här står jag och kan inte annat”. Men tydligen kan svenska församlingar det.