När den sociala väven tunnas ut förvandlas frihet till isolering. Regeringens policydokument mot ofrivillig ensamhet hjälper föga om vi glömmer bort samhällets verkliga blodomlopp: den enkla vardagsinbjudan.

När jag springer i skogarna runt tjärnarna i Årjäng gör jag det helst ensam. Löpningen har aldrig lockat mig som tävling, utan som tillstånd. Ensamheten, ansträngningen, tankarna som måste rullas igenom kroppen innan de blir begripliga. Frustration, bön och framtidstankar, nästan som i en predikan, följer ofta med stegen när marken lutar, rötterna reser sig och landskapet påminner om att människan inte är gjord för raka linjer. Här i Nordmarken går det upp och ner. Det gör livet också.

Men ensamheten är en dubbel sak. Det finns en ensamhet man söker och en ensamhet man blir överlämnad åt. Från ett liv där kalendern var väggad av möten har jag hamnat i veckor där det knappt står något alls. För någon låter det kanske stilla, ja rentav avundsvärt. För den som lever i det är det inte säkert att det är stilla. Det kan också vara ett tunnare liv, ett liv där dagarna inte bärs upp av andra människor utan faller ihop i sig själva.

Särskilt tydligt blir det på resa, när man sitter ensam på en restaurang i Värmland. Jag tycker inte om att vara en solo diner. Jag är inte särskilt kontaktsökande, delvis för att jag inte gärna utsätter mig för risken att bli missförstådd längre och delvis för att jag nog ändå är lite blyg. Så jag sitter där, håller mig för mig själv. Jag äter inte tillsammans med någon, men jag befinner mig ändå mitt ibland andra. Det är kanske just det som gör ensamheten så tydlig: att man inte är ensam i rummet, men ändå ensam i världen.

Häromdagen satt jag på en restaurang med ett gäng byggare från PEAB, några norskor, en ensam man med en öl, två gamla vänner och så jag. Det var hela besättningen. Då satte krögaren på musik. Den hade jag inte saknat innan, men plötsligt gjorde den stor skillnad. Auditorisk fyllnad, akustisk integritet. Den fyllde ut tomrummet, gav något att luta sig mot, gjorde ensamheten mindre naken. Och just där blir saken intressant: restaurangmusiken är inte gemenskap, men den fungerar som ett substitut för gemenskap. Den låtsas vara sällskap. Den skapar ett bakgrundsbrus som säger: du är inte helt övergiven, här finns ett mänskligt sammanhang, om än bara som kuliss.

Det är förstås inte mycket. Men i en tid när ensamheten blivit allt mer normaliserad är även kulissen politisk. Bakom restaurangens trygga sorl lurar en mörkare statistik.

Émile Durkheim visste detta långt före våra dagar. I sin klassiska studie av självmordet visade han att människan inte bara lever som individ, utan som en del av en social väv. När väven tunnas ut och banden till andra blir svagare, ökar den existentiella sårbarheten dramatiskt. Hans jämförelse mellan protestantiska och katolska samhällen är numera historisk, där självmordsfrekvensen i det mer individualistiskt protestantiska är högre än i katolskt präglade samhällen.

Durkheims grundtanke är inte föråldrad: individualismens yttersta misslyckande är att den i värsta fall driver människan till dödlig isolering. Människan klarar sig helt enkelt sämre när hon blir lämnad för sig själv i ett samhälle som allt oftare misstar ensamhet för frihet.

Det är här den svenska samtiden blir så talande. Ensamheten är inte längre bara en privat erfarenhet, den är ett politiskt och folkhälsomässigt problem. Folkhälsomyndigheten har kartlagt ensamhetens förekomst och konsekvenser och visar att ofrivillig ensamhet hänger samman med både psykisk och fysisk ohälsa. Regeringen har samtidigt talat om krafttag mot ensamheten och om satsningar på gemenskap. Det är bra. Men det räcker inte att formulera strategier om man inte också förstår vad som faktiskt bygger gemenskap på riktigt.

För gemenskap uppstår sällan i ett policydokument. Den uppstår när någon säger: ”Vill du sitta här?” ”Vill du följa med?” ”Ska vi äta tillsammans?” ”Ska vi ta en fika?” ”Ska vi köra knytis på midsommar?” Det där är inte småsaker. Det är samhällets blodomlopp. Om de gesterna försvinner, om allt fler människor vänjer sig vid att äta, resa, arbeta och leva utan att någon ser dem, då kommer också ensamheten att växa i tysthet.

Och det är kanske just därför restaurangmusiken känns så betydelsefull. Den blir ett slags nödlösning, en lågmäld ersättning för det som annars borde finnas naturligt: samtal, sällskap, tillhörighet. Man sätter på musik för att rummet inte ska kännas tomt och det finns en hel skola om hur musik används för att få människor att äta och dricka. Men vad säger det om oss, om vår tid, när själva ljudbilden måste kompensera för den sociala tystnaden?

I Årjäng möter jag också något annat. Där blir jag hembjuden till folk i församlingen jag hjälper till i, oftare än jag varit med om tidigare. Det finns en gästfrihet där som inte bara är vänlig utan socialt intelligent. Den förstår att människan inte lever av principer, utan snarare av inbjudningar. Jag fikar på Café Broms med en vän, lunchar på Krogeriet med en annan. Den lilla orten har förstås också sin ensamhet, men den har inte gett upp försöket att hålla människor kvar i varandras närhet.

Kontrasten mot storstaden är påtaglig. Där kan man leva ett helt liv omgiven av människor utan att egentligen bli sedd av någon. Anonymiteten bär en sorts löfte om frihet, att få vara i fred, att slippa bli definierad av andra, men den gör också relationerna utbytbara och ibland överflödiga.

I den mindre orten är det svårare att gömma sig, på gott och ont. Alla vet inte allt, men tillräckligt många vet tillräckligt mycket för att man inte ska försvinna obemärkt. Det kan upplevas som en begränsning, men är också en form av socialt skyddsnät som inte behöver beslutas fram. Där storstaden kräver strukturer, strategier och insatser för att skapa gemenskap, bär småorten den ofta i sin vardag: i hälsningen på gatan, i igenkännandet, i den där självklara frågan som inte känns märkvärdig men som i själva verket håller något avgörande vid liv: - Hur är det med dig?

Det är där den verkliga politiska skiljelinjen går. Inte mellan ensamhet och sällskap i någon sentimental mening, utan mellan ett samhälle som accepterar atomisering som normalitet och ett samhälle som fortfarande tror att vardagsgemenskap är något värt att bygga. Den ena linjen producerar tystnad, den andra producerar liv.

Vi talar gärna om frihet som om den vore identisk med avskildhet. Men frihet utan gemenskap blir lätt bara ensamhet med bättre språk. Och ett samhälle som överlåter människan åt sig själv, för att sedan försöka dämpa effekten med musik i bakgrunden, har redan börjat förlora något viktigt.

Det är därför frågan inte bara är hur vi bekämpar ensamhet i stora system, utan hur vi återupplivar de små sociala ordningarna. Vem bjuder in? Vem frågar? Vem står för värmen när ingen längre vill vara den som först tar initiativ? Där börjar motståndet mot ensamhetens kultur.

Restaurangmusiken var välkommen just därför att den maskerade det som annars hade blivit för tydligt. Men den kan aldrig ersätta det den pekar mot. Den kan fylla rummet med ljud, men inte med mänsklig närvaro.