Det är svårt att inte känna empati med kronprinsessan Mette-Marit av Norge. Åren har inte varit lätta för henne: den sviktande hälsan, den svåra rollen som offentlig person, och oron för en son som vuxit upp i intensivt medieflöde och som nu står åtalad. Samtidigt är det vackert att se hur hon och kronprins Haakon håller ihop, en påminnelse om att kärleken faktiskt kan överleva skandaler, sjukdom och offentlig skärskådning.

Till slut kom en intervju i norska NRK med kronprinsparet. De förklaringar som ges till hennes möten med Jeffrey Epstein besvarar många frågor, men inte alla, och det fanns inget framförande av en ursäkt. Mette-Marit beskriver sig som lurad och manipulerad. Också här vill man instinktivt känna sympati, för vem av oss är utan misstag? Ändå gnager något. För Mette-Marit var inte något naivt barn när hon fattade besluten att umgås med en man som redan då hade ett rykte som väckte oro.

Det här handlar inte om att döma en enskild människa hårt, jag hoppas att det norska kungahuset och kronprinsessan kämpar vidare tillsammans. Nej, det handlar om något större, en samtida kultur där ansvar ofta förskjuts bort från jaget. Allt fler berättelser om moraliska snedsteg berättas i passiv form som om människor inte längre är subjekt i sina egna liv, utan offer för omständigheter, ”system”, eller ”män”. Den våg av samtyckeslagar och anklagelser som följt i #metoo‑eran har ibland haft goda syften, men den har också riskerat att förtvina en grundläggande moralisk muskel att våga säga: ”Jag visste, och jag gjorde fel”.

Vid halvårsskiftet träder den nya lagen om psykiskt våld i kraft i Sverige. Den är efterlängtad av många, men förtjänar också att granskas noga. För hur mäter man manipulation och var går gränsen mellan ett moraliskt felsteg och ett rättsligt brott? Om varje upplevelse av att ha blivit påverkad eller känslomässigt styrd görs till ett juridiskt ärende, hotas inte bara rättssäkerheten utan också vår förmåga att förstå människans moraliska ansvar. Det finns en risk att vi blandar ihop svag karaktär med övergrepp och bristande omdöme med brottsofferstatus. Och i samma rörelse förloras det som borde stå i centrum: sanningen, samvetet och ansvarstagandet.

Mette-Marit bär inte större skuld än någon annan människa som försökt navigera offentligheten med misstag i bagaget. Men hon bär också ett ansvar, inte bara för sina val, utan för den signal som en kronprinsessa skickar. Äkta styrka ligger inte i att frikänna sig, utan i att stå kvar i sin mänsklighet och säga: Jag gjorde detta. Jag ångrar mig.

Det vore det mest kungliga hon kunde göra.