Det finns en politisk estetik som just nu breder ut sig. Den är effektiv och medialt slagkraftig, men också problematisk. Den bygger på att låna auktoritet från institutioner vi är beroende av: vården, rättsstaten, även kyrkan, och använda deras symboler för att förstärka ett budskap som i grunden är politiskt.

Demonstrationen utanför Karolinska universitetssjukhuset är ett tydligt exempel. Aktivister iklädda sjuksköterskeuniformer, i solidaritet med Palestina, använder vårdens visuella språk för att vinna uppmärksamhet och trovärdighet. Det är kommunikativt skickligt, men principiellt olyckligt. Sjuksköterskans kläder är inte rekvisita. De bär ett löfte om omsorg, tillgänglighet och likabehandling, detta oavsett politisk konflikt eller identitet. Det är tacksamt att se att ledningen för Karolinska universitetssjukhuset reagerat mot vårdkläder i demonstrationer.

Polismyndigheten tillåter inte längre att poliser deltar i pridetåg i uniform. Här görs en liknande bedömning: att uniformen inte ska användas i ett sammanhang som kan uppfattas som politiskt eller partikulärt. Staten värnar uniformens neutralitet, just för att skydda det gemensamma förtroendet.

Ändå är kontrasterna talande. I det ena fallet tas institutionella symboler i bruk för att förstärka en politisk position. I det andra fallet begränsas användningen av samma typ av symboler för att bevara deras opartiskhet. Frågan som uppstår är inte bara vad som är tillåtet, utan vad som är klokt, och vilka principer som egentligen bör gälla.

Här blir också fallet Birgitta Ed relevant, inte som ett enkelt exempel på rätt eller fel, utan som en påminnelse om frågans komplexitet. När statsministerhustrun framträder i prästkrage vid sin makes sida rör vi oss i ett gränsland. Det handlar inte om aktivism i klassisk mening, utan om hur roller och symboler samspelar i offentligheten. I en frikyrklig tradition fanns en gång en stark motvilja mot just sådana markörer, där skulle man inte kunna skilja pastor från medlem genom klädseln, ett arv som i dag knappast vårdas med samma konsekvens.

Prästkragen är ett ämbetstecken, inte en privat markör. När den uppträder i direkt anslutning till den politiska makten uppstår frågor som inte har självklara svar. Är det kyrkan som ges en plats nära makten, eller är det makten som lånar kyrkans symboliska kapital? Och hur påverkar detta förtroendet för båda institutionerna?

I ett samhälle som både värnar religionsfrihet och en sekulär stat måste vi kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Religion och politik kan inte helt separeras, de har alltid överlappat. Men det finns en avgörande skillnad mellan överlapp och sammanblandning, mellan närvaro och instrumentalisering.

Problemet i dessa exempel är inte engagemanget. Engagemang är en förutsättning för demokratin. Problemet uppstår när engagemanget tar genvägen via institutionernas förtroendekapital. När vårdens uniformer, polisens symboler eller kyrkans ämbetstecken används för att förstärka ett budskap, riskerar de att förlora just det som gör dem värdefulla: deras allmängiltighet.

Om allt blir signalpolitik, vården, polisen, regeringen, riskerar vi att stå utan neutrala rum. Utan platser där vi möts som patienter och medborgare snarare än som representanter för olika läger.

Statsministern ska vara statsminister för hela folket. Sjukhuset ska vara till för alla som behöver vård. Polisen ska upprätthålla lagen för alla, inte symboliskt representera vissa grupper. Även kyrkan gör bäst att bära sitt uppdrag utan att reduceras till politisk markör. Dessa roller är inte utbytbara.

Det är först när vi värnar gränserna mellan dem som både yttrandefriheten och religionsfriheten kan fungera fullt ut. Inte när allt flyter samman, utan när det gemensamma skyddas från att bli verktyg för det partikulära.

Jag har sagt det förut och det tåls att upprepas: demokratin är större än politiken. Då måste vi också se till att inte allt görs till politik.