En krönika om bandyn, moderniteten och det svenska civilsamhällets långsamma upplösning.

En gång brände jag vantarna mot infravärmaren i avbytarbåset på Tjustkulle. Någon bandyspelare var jag aldrig, vi var bara där för att tvingas ut i den bleka vintersolen på skolans skridskodagar. Men minnet av de där dova, handskbeklädda bandyapplåderna har dröjt sig kvar. Det är ett ljud som bär på en egen akustik, ett ljud av gemenskap som trotsar kylan.

Nils Håkansson har i sin roman Bandy Futura fångat något mycket större än bara en sport; hans verk är en finstämd samhällsdokumentär om ett Sverige i transformation. Bandyn är nämligen en spegel av vår moderna historia. Liksom mycket av kristendomen kom den en gång till oss från England, bandyn som en aristokratisk överklassövning, men fann snabbt sitt sanna hem hos bruksorternas frusna sjöar och spolade grusplaner. Den blev folkets sport, formad av skiftlag, tunga industrier och lokala identiteter. Hos Håkansson hyllas inte monokulturen, men den möts med respekt, en insikt om att det enhetliga också ägde en trygghet.

Under några år bodde jag precis intill Strömvallen i Oskarström, en av landets sydligaste utposter för denna isens konstform. Planen slukade allt utrymme; det fanns inga läktare, publiken fick snällt trängas bäst man kunde intill bandysargen. Nu bor jag sedan länge i Västerås och går på bandy egentligen bara när Vetlanda är på besök. Grönvitt mot gulsvart.

Jag har personligen aldrig sett mitt gulsvarta bortalag segra i gurkstan, Västerås är notoriskt starka hemma. Kanske är det precis så det måste få vara; att det lokala har rätt att försvara sin egen borg. Och samtidigt får man komma ihåg att utan bortalagets besök finns inga hemmasegrar.

Det sägs ofta att bandyn är på utdöende, att den tillhör en förgången tid och saknar den glittriga status som krävs för att platsa i de olympiska tv-sändningarna. Och visst finns sprickor i isen. Men i bandyns inneboende konservatism ligger också dess storhet. Det är en sport som vägrar att stressa. De långa, svepande bågarna över den jättelika isytan, det febrila, närmast rituella ruset vid hörnorna, allt bär på en skönhet som kräver närvaro. Med bandyn är det som med de gamla väckelsemötena: de kan vara fullkomligt transcendentala live, men de tappar sin själ när de pressas in i en tv-skärms platta tvådimensionalitet.

I Bandy Futura står nostalgin i ständig konflikt med moderniteten, och i fiktionens trygga hägn är det den ursprungliga, vindbitna bandyn som tillåts vinna. Det finns en tyst överenskommelse i texten om att de moderna inomhushallarna i sig innebär att vi har gått för långt. På Strömvallen spelar idag inget serielag längre, även om den konstfrusna ytan ligger kvar som ett monument över en svunnen epok. Tjustkulle har nu en arena med ett företagsnamn. Och i Västerås gör de gigantiska pelarna som bär upp den stora bandyladan att det är svårt för publiken att se hela planen samtidigt. Framsteget kom med en blind fläck.

Denna arkitektoniska förvandling blottar en djupare, mer smärtsam samhällsförändring. Det svenska föreningslivet, den demokratiska ryggrad som en gång bar upp det gemensamma, befinner sig i ett tillstånd av akut fragmentering. I sin bok Kalle Anka på kräftskiva påpekar folklivsforskaren och denna tidnings chefredaktör Dan Korn att den svenska kulturen inte bor i det storslagna eller myndighetsmässiga, utan i det till synes banala, som i det lokala föreningslivets tålmodiga slit och i det gemensamma midsommarfirandet.

Men idag ser vi hur det offentliga rummet som inte bärs av statliga bidrag eller kommersiell sponsring monteras ner. Midsommarfiranden privatiseras bakom låsta villagrindar eftersom allt färre orkar axla det kollektiva ansvaret för den öppna dansbanan eller hembygdsgården. Idrottsklubbarna tvingas in i en aggressiv kommersialisering där medlemmar förvandlas till kunder. Trossamfunden ska registrera och rapportera.

De få ideella krafter som finns kvar tyngs ner av en kvävande byråkrati och en förvaltningskultur som snarare hör hemma i bolagsstyrelser än i det fria civilsamhället. Staten och marknaden har i en ohelig allians koloniserat de platser där människor förr möttes som jämlikar. Men föreningar bärs av aktiva medlemmar och ansvarsbärande förtroendevalda och behöver också sin publik.

Bandyn trendar inte, men den lever vidare i marginalen. Det märkliga med denna omoderna sport är att dess innersta väsen nog förblir som mest intakt under bar himmel, där elementen påminner oss om vår egen litenhet. Kanske är det just där, i kylan utanför arenornas pelare, som vi kan återupptäcka vad det faktiskt innebär att hålla ihop, även om man riskerar att bränna en vante eller två på vägen.