Så kom beskedet från regeringen: tonårsutvisningarna ska pausas i väntan på nya regler. På ett ögonblick fylldes mina sociala kanaler av politiker från Tidösidan. Plötsligt ville alla berätta om beslutet på ett sätt som om de innerst inne alltid tyckt så, som om de bara väntat på att få visa sin medmänsklighet.

Denna krönika handlar inte om tonårsutvisningarna i sig. Den handlar om något annat djupgående: politikers agerande på sociala medier och den svåra avsaknad av tyngd i ledarskapet som detta blottar. Vi har fått en generation av politiska ledare som verkar ha obegränsat med tid, eller betalda kommunikatörer, till att producera inlägg efter inlägg, självklart ofta med en noga vinklad selfie för att maximera algoritmernas uppmärksamhet. Det är något i det här som skaver mot den politiska moralens fundament.

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, tidigare politisk chefredaktör på Sydöstran, har i sina analyser ofta återkommit till begreppet publikdemokrati. Han beskriver en tid där sociala mediekonton blivit viktigare än medlemsmöten, och där väljarna förvandlats från deltagare till en publik som ska underhållas eller kanske till och med manipuleras. Risken är nu överhängande att företrädarna för Tidöpartierna förlorar förtroende hos både anhängare och motståndare. När ideologi och realism ständigt tvingas ge vika för stundens opinion, vad finns då kvar av den politiska kompassen?

I detta brus undrar jag vad Václav Havel (1936–2011), hade haft att säga till dagens europeiska politiker. Den tjeckiske dramatikern och frihetskämpen visste vad det kostade att stå för något. Han satt fängslad under kommunismen, hans familj förlorade allt, men han slutade aldrig att navigera efter sanningen.

I sin essä The Power of the Powerless beskriver Havel en enkel grönsakshandlare. Varje morgon sätter handlaren ut en skylt i sitt fönster med texten: ”Arbetare i alla länder, förena er!”. Inte för att han tror på det kommunistiska budskapet, utan för att det är en ritual av underkastelse. Han döljer sin egen åsikt bakom en officiell lögn för att få vara ifred, för att beskydda sig själv. Havel menade att den maktlöses verkliga makt ligger i att en dag vägra sätta ut skylten. Att leva i sanning börjar med det lilla nejet till det förställda.

Dagens politiska selfies är vår tids grönsaksskyltar. De bär signalvärden ofta utan substans, utplacerade för att vi ska tro att avsändaren är ”rätt” person med ”rätt” värderingar för stunden.

”Handen på hjärtat, när träffade du senast någon med en ödmjuk och förkrossad ande?” Jag påminns om orden från Horace Engdahl, som i sitt tv-sända högtidstal i Svenska Akademien i december 2011 plötsligt citerade Bibeln. Han frågade publiken, där biskopar och politiker satt på rad, när vi senast mötte någon som hade ett förkrossat hjärta, en ödmjuk ande. Det var ett ögonblick av sällsynt allvar. Han efterlyste en mänsklig tyngd som inte bygger på yta eller framgång, utan på en inre ärlighet inför sina egna tillkortakommanden.

Efter egna erfarenheter av att löpa gatlopp, har jag mycket lättare att känna förtroende för den som kan stå för sina misstag. Jag söker efter ledare som inte bedriver politik via selfies eller ständiga försök till godhetssignalerande. Det är så mycket mer hoppingivande med en ”grönsakshandlare” som i tystnad tar ner skylten för att han inte längre kan leva med lögnen, än en politiker som snabbt byter skylt så fort vinden vänder.

Vi behöver ledare likt Havel. En man som aldrig försökte framstå som felfri, som inte ägnade sig åt att kollektivt skuldbelägga grupper, utan som såg att varje människa har del i det som pågår. Havels storhet låg i övertygelsen att det rätta är att leva i sanningen. Det handlar inte om att själv låtsas vara sanningen, utan att med ödmjukhet försöka orientera sitt liv och sin maktutövning efter den.

Man behöver stå för sin politik, och man måste stå för sina misstag. Allt annat blir till slut publikfrieri.