Har vi ställt för stor förväntan till politikernas ageranden? Det är dags att vi överger den politiserade moraliska planekonomin och återupptäcker tilliten till varandra och det egna drivet.

När en av Michail Gorbatjovs närmaste medarbetare besökte London under perestrojkans slutskede, genomförde han en studieresa som i efterhand framstår som en ren civilisationskrock. Yuval Noah Harari berättar om händelsen, sann eller fiktiv, i en av sina bästsäljare, Homo Deus:

Den sovjetiske tjänstemannen besökte anrika institutioner, departement och banker, men en fråga gnagde i honom starkare än alla andra. Han såg nämligen inga brödköer. Han hade talat med ministrar och experter, men ville nu få ett sanningsenligt svar på frågan inom: Vem är egentligen ansvarig för Londons brödförsörjning?

Svaret, att ingen var ansvarig, eller snarare att tusentals fria aktörer samverkade genom ett organiskt nätverk av marknadsekonomiskt driv och tillit, var obegripligt för en man skolad i centralplaneringens logik.

Jag frågar mig – har vi själva blivit ett folk som väntar i kö? Fast till staten och politiken?

Anekdoten blottar nerven i ett fritt samhälle, tillit fungerar som en osynlig infrastruktur. Men idag tycks vi i Sverige ha drabbats av en liknande förvirring som hos den sovjetiske tjänstemannen. Vi kräver att politiken ska ansvara för om inte allt så för mycket, inte bara för brödförsörjningen, utan närmast för vårt välbefinnande, kanske till och med för vår lycka och själva meningen med tillvaron. Vi ropar på politiker så fort något skaver, ändå är det få av oss som demonstrerar. Vi är lojala med blanketterna från myndigheterna men inte med deras företrädare.

Detta sökande efter politiska garantier har i vårt land fått en särskild benämning: statsindividualismen. Som historikerna Lars Trädgårdh och Henrik Berggren har visat i boken Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, vilar det svenska samhällskontraktet på en unik allians mellan individen och staten. Genom att staten garanterar vårt oberoende från familj, kyrka och civilsamhälle har vi blivit “fria” men också djupt ängsliga i vår relation till den makt som nu är vår enda sanna garant.

När vi inte längre behöver lita på varandra för vår fysiska överlevnad, tycks vi ha slutat lita på varandra även i existentiell mening. Istället för en levande gemenskap har vi fått en moralisk planekonomi. Det som ibland kallas för ”de tredje rummen”, som hockeyföreningen, friförsamlingen eller konstsällskapet, saknar ofta bärare. Istället navigerar vi efter politiska signalvärden och sociala varningsflaggor. Vi raderar snabbt bilder, backar från bekantskaper och korrigerar våra uttryck vid minsta tecken på social smitta. Vi beter oss som om politiken skulle kunna vara den maskin som ska leverera färdiga livsmeningar.

I sin bok den Nikomachiska etiken påminde Aristoteles oss dock om att dygd inte kan beordras fram genom dekret; det är en vana som formas i det lilla, mellan människor. Lagar kan reglera handlingar, men de kan aldrig skapa ett samvete. Lagarna säger ofta vad vi inte ska göra men sällan vad vi faktiskt ska och kan göra. Ändå har vi ökat förväntningarna på staten till absurda nivåer, samtidigt som vi minskat förväntningarna på oss själva som moraliska subjekt.

Det vore en välgärning att radikalt minska förväntan på vad politiken kan lösa. Staten har inget ansvar att ge oss lycka eller existentiell bärighet. Tvärtom, ju mer vi kräver att politiken ska städa upp i våra liv och värdera våra trappuppgångar och våra rykten, desto mer förtvinar vårt eget civilkurage. Vi riskerar att förvandla samhället till en enda lång brödkö av människor som väntar på att få sina liv godkända av en överhet som ändå aldrig kan mätta själen.

Vi behöver se statsindividualismen för vad den är: ett system som gett oss trygghet, men som riskerar att ta ifrån oss förmågan till initiativ och entreprenörsdriv men även barmhärtighet med andra i samma kö. Ett fritt samhälle kräver att vi vågar leva med det oövervakade, att vi vågar ta ansvar för våra egna och varandras felsteg utan att ständigt snegla efter en politisk stämpel som säger ok.

Sann tillit föds ur modet att ta egna steg, till och med när de bär på spår av ett förgånget som inte är perfekt. När vi slutar tro på värdet hos den felbara människan och istället ersätter den tanken med en ständig politisk behovsprövning, hamnar vi i det sovjetiska dilemmat: ytan kan se prydlig ut i rapporterna, men på gatorna växer brödköerna. Lycka är inte en politisk rättighet vi köar till utan ett personligt och gemensamt sökande efter den fråga på vilken människolivet är ett svar, för att relatera till Willy Kyrklunds klassiska inledande ord i Mästaren Ma.

Det finns något ömsesidigt över allt detta. Det kräver medborgare som står fram, men det kräver också politiker som vet vilka frågor man inte ska besvara. Vi ska vara tacksamma för våra politiker och deras engagemang men låt oss inte göra demokratin en otjänst genom att be dem svara på livets alla frågor.

När politiker talar allt oftare om ”välmående”, ”mening” och ”lycka” som politiska mål tror jag de försöker lösa brödfrågan, säkert i välvilja men ändå i vanmakt. I samma stund som staten försöker administrera det mänskliga hjärtat, riskerar den att försvaga den kraft som håller samhället levande: ansvaret vi tar för varandra. Inte minst när det är valår är det stor risk att politiker känner sig pressade att vara präster. När tilliten tynar riskerar politiken att jäsa till religion.

Bröd bakas bäst i insikt om mänsklig hunger men också i längtan om att dela det med någon annan.